Andreas Varros målning "Screen Time".
En värld utan en plingande mobiltelefon
Plötsligt har jag ingen mobil. Ingen kalender och inga notiser. Jag får lita på minnet och fråga om vägen igen. Det känns ovant, men inte alls dumt. Det är som att ta ett steg tillbaka till något som fortfarande fungerar.
Jag minns första gången jag fick ett textmeddelande, ett så kallat sms. Det plingade till i mobilen jag fått av min bror i julklapp. Han hade uppgraderat sig, och jag hade fått hans gamla. Det var dags för syrran att motsträvigt vara anträffbar dygnet runt.
Pling!
Jag hoppade till. En mobil var ju något som ringde, om någon ville prata med sin röst. Nu sa den något annat, något nytt.
Meddelandet var från en vän i en annan stad. Jag ringde upp henne direkt och frågade:
– Vad var det där? Hur gjorde du?
Det var en annan tid. På den lilla orten där jag växte upp satte vi oss vid kiosken när vi ville umgås. Vi bara satte oss där och väntade på att någon skulle dyka upp. Vad vi gjorde under väntan minns jag inte riktigt. Troligtvis läste vi löpsedlar, tittade på bilar som passerade, eller pratade med kioskägaren om vädret, eller bad om ostbågar till igelkottarna som bodde under kiosken.
När jag ser tillbaka idag tänker jag att det var ett enklare liv. Det vi såg var det som fanns precis runt oss. Alla tittade på samma tv-program, oavsett intresse. En söndag kunde man svepas med från störtlopp till Rapport till svartvita Edvard Persson-filmer. Det var ”Beverly Hills” och ”Dallas” som man väntade en hel vecka på för att se hur det skulle gå för Donna, Brandon eller JR Ewing. Den stora snackisen måste ju ha varit när Bobby efter att ha varit död i ett antal avsnitt av ”Dallas”, en morgon står i duschen som om inget hade hänt.
Ville man välja film själv fick man gå till matbutiken, hyra en moviebox och en videofilm som naturligtvis skulle spolas tillbaka innan den lämnades tillbaka dagen efter. Jag hyrde alltid samma film till min brors stora förtret. ”Den oändliga historien” var helt enkelt bästa filmen, och därför den enda som var relevant att välja.
Min mamma var orolig när vi pratade om att skaffa en egen videobandspelare. Hon såg framför sig hur jag och min bror skulle “sitta framför tv:n jämt”.
Numera är det mobilen som står i centrum. SVT visar program som ”Skärmfri på 100 dagar” och ”Älskade mobil”, där influencers stapplar runt i vardagen när de tvingas lyfta blicken. De upptäcker byggnader de aldrig sett, trots att de passerat dem varje dag. Att bara vara och sitta rakt upp och ner på en stubbe i skogen skapar krypningar i hela kroppen. Abstinensen är verklig när de försöker leva utan sina smartphones.
Någon lägger sju timmar om dagen på mobilen, någon annan tolv. Det sägs inte med skam, det är bara ett konstaterande. Någon av dem vill ha det så, någon annan har reflekterat över hur det påverkar hela livet och personens mående.
Om någon, den där dagen när jag fick mitt första sms, hade förklarat för mig att människor i framtiden skulle lägga stora delar av dagen på att stirra på en skärm i handen, då hade det låtit fullkomligt orimligt. Helt otänkbart.
Men igår gick min mobiltelefon sönder. Och plötsligt stod livet stilla.
Min kalender. Mina möten. Min väckarklocka. Mina ord. Mina kollegor.
Allt låg gömt bakom en blinkande skärm.
Nu får jag förlita mig på minnet. Vad var det egentligen jag skulle göra denna vecka? Och kan jag hitta dit utan GPS? Har jag ens någonsin vetat vägen, eller har mobilen vetat åt mig? Det är lite skrämmande. Men också lite spännande.
Det blir inte så lång stund utan mobil, men fram tills nästa skärm hittar hit tänker jag ta vara på verkligheten som den en gång var. Se mig omkring och lyssna på världen, utan att den plingar.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
