Det kontroversiella pressfotot.

Argumenten varierar. Allt från att det är förbjudet att fotografera barn, förbjudet att fotografera på skolor, till att personal tycker det är obehagligt om de råkar hamna på bild. Det här är en oro, rädsla som tilltagit. För 20 år sedan var det överhuvudtaget ingen som diskuterade detta. Det finns regler, jag ska försöka redogöra för vad som gäller.

Om vi börjar med lagen som brukar kallas GDPR så är det generellt den skolor hänvisar till när man inte vill att vi fotograferar. Det är helt rätt, skolan får inte utan vidare ta bilder på elever och personal och sprida dem vidare utan medgivande. Men det gäller just skolan och kommunen och dess personal.  Men tar vi en bild så tar en annan lag över, lagen om yttrandefrihet. I vårt journalistiska arbete behöver vi för att ta det enkelt, inte bry oss om GDPR, även om vi fotograferar på en skola. Vi får ta och publicera bilder, helt oberoende av GDPR. GDPR gäller helt enkelt inte oss. Om vi publicerar en bild på barn, med namn, är det vårt ansvar, vår bild, som vi tar ansvar för. Skolan behöver inte kontakta vårdnadshavare för det. De har inte begått något lagbrott. Helt olika regler gäller för skolan och för oss.

Sedan är det ju så att skolan, skolledningen ändå kan införa fotoförbud på skolan. Skolan är inte en allmän plats. Men om man gör det ska det gälla alla. Det får alltså inte bara gälla journalister, än mindre vissa journalister. Dessutom ska skolan tala om det, exempelvis med skyltar. Har man inte gjort det gäller inget förbud.

Kan då en skola stoppa oss journalister från en skolgård, ställa frågor, utföra vårt arbete? Svaret är att det är lite komplicerat.

Journalister har rätt att bevaka det offentliga livet. Verksamheter, saker, som är finansierade med skattemedel. Skolan är tveklöst en sådan verksamhet. Logiken är att allmänheten har rätt att veta vad som händer på en skola, för att det är offentlig verksamhet. Det behövs insyn. Att vi bevakar vad skolan gör och ibland tar bilder, ser vi som viktigt för demokratin. Samtidigt har skolans rektor ansvar för ordningen och arbetsmiljön på skolan, och kan besluta om tillträdesförbud om en journalists närvaro bedöms störa eller utgöra en fara för elever eller personal. Om man tar det beslutet måste man informera journalisten om det. Det går inte att hänvisa till sådant i efterhand.

Vår bedömning är att vi mycket sällan eller aldrig hamnar i den typen av situationer på Sydnärkenytt. Att bevaka en skolstart eller en skolavslutning som exempel, kan nog inte med bästa vilja i världen sägas utgöra en fara för elever eller personal, än mindre någon form av kränkning.

Så, för att konkretisera. På skolan kan man besluta om fotoförbud. Men det går inte att selektivt förbjuda journalister att fotografera. Dessutom måste förbudet skyltas för att gälla.

Skulle fotografen/journalisten stå på gatan gäller helt andra regler. Det är allmän plats. På allmän plats är det fritt fram att fotografera och publicera allt möjligt. Även bilder tagna på barn eller personer som inte vet om det, eller gett sitt medgivande. Det gäller även om journalisten fotograferar in i en trädgård, på en skolgård, eller på ett hus där det bor någon. Man får till och med fotografera människor genom ett fönster från gatan.  Här finns dock ett viktigt undantag. Vi får inte publicera kränkande bilder. Exempel på sådana skulle kunna vara någon som grips av polis, eller en vårdsituation där man kan känna igen den som vårdas, eller, för att göra det tydligt, kanske någon som solar lättklädd i en trädgård. Men även här finns viss frihet. Om bilden på något sätt är relevant för att exempelvis beskriva ett missförhållande, ja då kan den vara acceptabel, även om den skulle vara kränkande. Vi får heller inte fotografera skyddsobjekt hur som helst. Ett exempel är fängelset i Kumla.

Det finns inget generellt förbud att fotografera exempelvis skolbarn och skolungdomar för journalister. Vi behöver inte ens vårdnadshavares tillstånd för det. Däremot är det så att vi ändå oftast anpassar oss till vad barn själva,  skolor, eller vårdnadshavare vill.

Ett problem är barn, eller för den delen vuxna, med skyddad identitet. Det är inte bra om de kommer på bild. Men ute på offentlig plats spelar det ingen roll. Där får man fotografera som journalist, även om det råkar hamna någon med skyddad identitet på bild. Däremot så är det givetvis så att om vi vet att någon med skyddad identitet blev med på en bild, jag då väljer vi ju att inte publicera, självklart. Tyvärr är det ju så att på offentlig plats finns kameror överallt. Både mobiler och övervakningskameror.  Det är givetvis knepigt om man har skyddad identitet. Men lagen är tydlig. På offentlig plats får man fotografera.

För det mesta, nästan alltid, försöker vi ju samarbeta, be om tillstånd, anpassa oss. Vi försöker att inte ta bilder som skolan, eller någon annan, inte vill att vi tar bilder. Men ibland händer det. I dag tog jag exempelvis en bild på skolgården vid Stene skola. Jag har blivit ombedd att ta bort bilden. Jag gick inte det kravet till mötes. Jag tycker inte det finns något kränkande, eller något annat i bilden som skapar otrygghet för de som finns med. Det är glada barn och vuxna på en skolgård. De flesta på bilden syns dessutom bara bakifrån. Varför jag inte frågade om jag fick ta bilden? För att jag ansåg att bilden fyllde en funktion och jag förstod att jag sannolikt fått ett nej om jag frågat om jag fick ta en bild.

Jag är av åsikten att det gått lite troll i diskussionen om bilder som vi journalister tar.  För 20 år sedan var det överhuvudtaget inte en diskussion. Man tog bilder på barn, skolor och publicerade dem, inget konstigt med det. Ingen reagerade, tvärt om gladdes man åt bilder på barn man kanske kände igen. Barn, eller vuxna var inte mindre trygga, eller kände sig mer utsatta på grund av det. Framför allt har dagens diskussion om offentligt foto inte gjort barn och vuxna mindre utsatta, eller tryggare.

Många vuxna som reagerar skarpt när vi tar bilder, tvekar inte en sekund att själva publicera bilder på både barn och sig själva på sociala medier. Där kan bilderna, om man har otur, nå flera 100 miljoner människor. Man överlåter dessutom bilden gratis till exempelvis Facebook eller Instagram. De äger bilderna du lägger upp.

Lite är det så att nästan alla förutsätter att det finns bilder och rentav rörliga filmer i tidningar och på nyhetssajter. Vi får ofta kritik när vi inte har bilder, eller gamla bilder. Men när man själv hamnar på bild, eller ens barn, ja, då reagerar man ofta med obehag och vill förbjuda. Vi murvlar värnar fotot, pressbilden, som en del av yttrandefriheten. Vi hanterar den med förnuft. Vi publicerar inte bilder från skolor utan noggranna överväganden. Både moraliska, etiska och rent juridiska.