Omsorgen behöver tid - inte tempo

Jag hörde på radion att Vänsterpartiet vill utreda frågan om arbetstidsförkortning och lagstifta om en förändring av det vi i dag ser som normaltid.  

Ett bra förslag, tycker jag. Jag tänker ofta på något Birger Schlaug (MP) sa för många år sedan under en föreläsning: 

– Vi har byggt upp vårt samhälle nu. Det är dags att börja leva. 

Tankarna kring arbetstidsförkortning har snurrat i huvudet sedan i måndags, då jag deltog i ett möte där en riksdagsledamot träffade enhetschefer inom äldreomsorgen. Brist på återhämtning och personal var två frågor som snabbt hamnade i centrum. Hur ska slitna undersköterskor och vårdbiträden få möjlighet att återhämta sig? Hur minskar man den höga sjukfrånvaron? Och hur lockar man fler att utbilda sig till, och stanna kvar i, den oerhört viktiga äldreomsorgen? 

De berättade att de redan hade provat att sätta in mer personal för att avlasta avdelningarna. Det ledde dock inte till minskad sjukfrånvaro. 

Under mötet ställde jag frågan: 

– Har ni funderat på arbetstidsförkortning? 

På vägen hem slog det mig. Det här är ju lösningen på mer än ett problem. 

De som känner mig väl vet att jag ibland refererar till tv-serien “Rapport från 2050” där forskare spånar om möjliga framtidsscenarion. I ett avsnitt sägs det att människor med ”roliga” jobb, som till exempel fotbollsproffs, kommer att få lägre lön, medan de som utför samhällets nödvändiga arbeten i stället premieras. Undersköterskor och städare nämns som exempel. (Med det inte sagt att arbete inom vård och lokalvård inte kan vara roligt - eller att fotbollsproffs aldrig har tråkigt.) 

Serien sändes 2019 och mycket av det som skildrades har redan blivit verklighet. Men just när det gäller lönerna har förändringen uteblivit. 

Men kanske tänkte de inte rätt i serien, kanske förändras samhället och det finns något annat som slår högre. Att höja statusen för vårdyrket behöver kanske inte handla om högre lön. Kanske handlar det om mer fritid. Ett nytt tänk - en ny tid. 

Tänk er en nollvision för sjukskrivningar inom omsorgen utan vikariekostnader – pengar som istället kan göra livet lättare för dem som tar hand om våra äldre, och därmed får bättre förutsättningar att sätta en guldkant på de äldres liv.  

I Sverige är vi troligen ensamma i Norden om begreppet delade turer. Bor man långt från jobbet så måste man vänta ut tiden fram tills nästa pass, kanske i ett lunchrum eller på soffan hos någon släkting som bor i närheten - helt utan betalning. Scheman ser olika ut över landet, men de har gemensamt att på arbetsplatserna är passen så långa, eller korta, som är möjligt enligt lag. 

För att maximera personalens insats är de schemalagda när arbetsbelastningen är som högst – men mer sällan när tempot är lugnare. Det är något som har blivit ännu tydligare under senare tids schemaändringar, verksamhetsanpassade. Arbetet är minutstyrt, särskilt inom hemtjänsten. Det kan ju verka vettigt att jobba när det är mest krävande arbete – men samtidigt - är det hållbart i längden att slita ut människor, och vilken kvalitet blir det för brukarna? 

Jag lyssnade nyligen på en intervju med Mari Huupponen, utredare på Kommunals förbundskontor, där hon säger: 

– Arbetsgivaren betalar för produktion, inte för det som skapar trygghet och kvalitet för de äldre. 

Makten över arbetsdagen har flyttats från dem som är utbildade att ta hand om människor. I stället styr scheman varje minut. Det är klart att stressen ökar när Sven inte är hungrig just nu, eller när Svea plötsligt inte tycker om att bli blöt när det står på schemat att hon ska duscha, eller när Stig inte längtat hela dagen efter ögondroppar utan snarare någon att prata med. Dessutom är restiden mellan brukarna ofta inte ens inräknad. 

Huupponen lyfter också vad brukarna själva värderar när de väljer mellan privata aktörer och kommunal omsorg. Det handlar inte främst om vilken hjälp som erbjuds – utan om möjligheten att få vara med och bestämma när hjälpen ska ges. 

Nu vill politiken se över arbetstiden – lika för alla, i alla branscher. 

Men varför inte göra något helt oväntat och “orättvist”? 

Börja med äldreomsorgen - bara där. Höj statusen där den behövs som mest. Inte genom högre lön, utan genom mer återhämtning, kortare arbetstid och större frihet med bibehållen lön. Inte med någon timme mindre här och där utan en hel extra dag ledigt varje vecka. 

I nuläget ligger en heltidstjänst på dagtid inom vård- och omsorg vanligtvis på 37 timmar. Innan den nya arbetstidslagen infördes var det möjligt att sluta arbetspasset sen kväll och skynda sig hem för att snabbvila för att vara tillbaka igen tidig morgon. En blandning av delade turer och långturer, dag och kväll huller-om-buller. Personalen som arbetat länge var nöjda - eftersom det som utifrån sett är helt förfärligt - kunde leda till att de då kunde vara lediga varannan helg. Den nya lagen ledde dock även till fler pass – det vill säga mindre återhämtning - och möjligheten att byta pass med kollegor blev svårare. 

Jag tror det är dags nu. Det här konceptet har testats länge nog. Jag säger heja färre arbetsdagar, heja bibehållen lön, heja undersköterskor som är tillfreds och heja alla äldre som förtjänar en kvalitativ och trygg omsorg. 

Vad händer om vårdpersonalen får sin återhämtning? 

Jo, fler kan dela på arbetet. Färre sjukskrivningar och fler söker sig till attraktiva arbeten inom omsorgen där man 

jobbar för att leva och inte lever för att jobba.