Om rätten att vara anonym och vända sig till media

Allt regleras i den del av grundlagen som kallas yttrandefrihetsförordningen. Lite förenklat innebär det att man kan höra av sig till oss, tipsa oss, eller låta sig intervjuas, men då begära att få vara anonym mot läsarna. Om man vill det ska då, vi enligt förordningen skydda källan. Vi ska se till att ingen annan får reda på vem det är som pratat. Det är en rättighet. Om vi avslöjar vem som pratat kan det faktiskt leda till fängelse eller böter.  Det är sedan upp till oss att säkerställa att den information källan ger är korrekt.

Men det innebär för den skull inte att man har lagstadgad rätt att vara anonym mot oss. Här har vi på Sydnärkenytt satt en klar gräns. Man får gärna vara anonym utåt, vi skyddar källor, enligt lagen. Vi är noga med det. Men vill man att vi ska återge vad någon säger, prata med någon, använda uppgifter, ja, då måste vi veta vem som pratar.  Det är viktigt. Ofta är nämligen det enda sättet att säkerställa var information kommer ifrån och vad syftet med att sprida den är. Man kan alltså inte vara anonym mot oss på redaktionen om man vill att vi ska ta upp de uppgifter man har. Det är viktigt, vi vill inte bidra till ryktesspridning, utan kräver information från en förstahandskälla.

Samtidigt reagerar folk väldigt olika på anonymiteten. Om en person uttalar sig anonymt om något som berör en själv, eller närstående, reagerar ofta folk med ryggmärgen och anser att det är fegt av folk att uttala sig anonymt, och att vi är oansvariga som låter folk uttala sig anonymt. Däremot vill man ofta ha möjligheten att själv uttala sig anonymt. Manar till lite eftertanke här. Tänk på att folk kan ha helt olika utgångspunkt, ha helt olika syn på när anonymitet är nödvändigt. En person kan känna sig hotad, utsatt på grunder som en annan person anser var feghet, rena fånerierna.  Här är det viktigt att tänka på att alla personer fungerar olika, tänker på olika sätt. Om man känner sig utsatt, hotad, är det en personlig känsla, upplevelse. Ingen annan kan göra den bedömningen. Låter vi någon uttala sig anonymt finns goda skäl till det.

En annan sida av det här med anonymitet är att vi aldrig skriver ut namn, identitet på misstänkta brottslingar, olycksoffer, brottsoffer och liknande. Här blir det ibland riktigt svåra gränsdragningar. När brott händer finns alltid ett värde att informera om vad som hänt. Inte minst för att faktiskt komma med fakta. Vi anser också att det finns ett värde att berätta om domar. Att berätta om rättsväsendets arbete, vilka domar folk får för att ha begått olika brott har ett samhällsintresse. Inte minst den enkla ekvationen, att tala om att folk faktiskt får ett straff när man gjort något olagligt.

Samtidigt är Sydnärke en liten plats på jorden, där många känner varandra. Om vi skriver om ett misshandelsfall i Hallsberg, heller en våldtäkt i Fjugesta är risken givetvis mycket stor att väldigt många vet vem artikeln handlar om. Vi försöker på olika sätt anonymisera, men risken finns ändå, särskilt i en liten ort. Alternativet är ju att inte skriva alls. Det anser vi i de flesta fall är en sämre lösning.

Det finns en funktion, Medieombudsmannen, som granskar oss. Jo, minnesgoda läsare vet att vi fällts där en gång. Vi ansåg att det vi skrev hade allmänintresse. Medieombudsmannen höll inte med. Då har vi att anpassa oss.

En annan kritik vi ibland får är att vi inte ger båda sidors bild när vi skriver om brott. Det är rätt. Vi pratar i princip aldrig med misstänkta brottslingar, eller andra som på olika sätt kan misstänkas ha begått brott. Dels handlar det ju om att man då riskerar peka ut den som misstänks brottet innan denne är dömd. Men det blir också lite av en orimlig gränsdragning. Det händer exempelvis att man anser att vi borde prata med ungdomar som kan misstänkas ha begått brott istället för att bara skriva om brotten, lyfta de som utsatts. Det är absolut inte fel att prata med unga, skriva om dem och deras situation. Men frågan är vad det skulle ge i en artikel om ett brott som skett. Ytterligt få skulle erkänna att man begått ett brott för en journalist, eller begå det om en journalist är närvarande.

Man blandar ihop äpplen och päron där. Att beskriva ungas situation är viktigt. Men att intervjua unga i samband med ett brott som skett skulle bli lite knepigt, det skulle helt enkelt inte säga så mycket, samtidigt riskera att peka på personer som är oskyldiga. Vi har exempelvis skrivit om unga motorburna. Men att i en artikel om brott där man misstänker just unga motorburna intervjua ungdomarna blir nog lite tokigt.  Det är ju inte säkert att just de man pratat med begått brottet. Och hade de det skulle det  som sagt knappast framgå i en intervjusituation.

De flesta brottslingar, unga som gamla, anser enligt min erfarenhet att de är oskyldiga, alternativt offer för omständigheter. Det gäller också deras anhöriga. Det är exempelvis vanligt att föräldrar till unga som begått brott hör av sig och menar att deras barn minsann inte är brottslingar, även om de råkar ha blivit dömda för brott. Det har också hänt att folk som begått brottsliga handlingar och blivit dömds för dem,  hör av sig och anser att vi inte borde skriva om dem, för att det fanns omständigheter.

En person som körde bil utan körkort upprepade gånger hörde exempelvis av sig när vi publicerat domen mot personen, en månads fängelse.

”Jag hade ju goda skäl, ena gången var jag tvungen att köra hunden till veterinären, andra gången var jag tvungen att åka hem till mamma som var sjuk” osv. Rättsväsendet höll inte med.

När jag anförde att skadan nog inte var så stor för personen, vi hade ju inte publicerat namn, blev svaret följande:

”Men alla i hela Hallsbergs kommun vet ju vem jag är och att det var mig artikeln handlade om…

Jag bor själv i kommunen och hade ingen aning om vem personen var. Jag har en känsla av att man nog ofta är mer anonym än man tror utanför den egna bekantskapskretsen.

För att knyta ihop säcken. Du får vara anonym mot läsarna när du hör av sig till oss. Samtidigt är det viktigt att påpeka att anonymiteten kan vara ett problem. Det blir oftast en mer trovärdigt, en bättre artikel, om inblandade väljer att medverka öppet. Tänk också på att bara den person som begär att få vara anonym har rätten till det beslutet. Vi på redaktionen måste dock veta vem det är som hör av sig. Uppgifter som vi sedan skyddar till varje pris. Ett problem för oss är att allt fler vill vara anonyma. 

Jobbar man i offentlig sektor har man dessutom laglig rätt att vända sig media öppet utan att få represalier på sin arbetsplats. Om exempelvis en chef frågar vem som gått till media, eller på något sätt ger en anställd som pratat med media en tillrättavisning, begår den chefen ett brott som kan ge fängelse. En viktig rättighet vi bör värna, rätten att säga från om något är fel.

När det gäller insändare, debattartiklar, har vi tvingats sätta ner foten och säga att de, generellt, ska vara underskriva med ett namn. Om man ändå vill skriva anonymt får man helt enkelt berätta för oss varför. Finns det goda skäl kan vi medge undantag. Rätten att skriva saker anonymt missbrukades. För många ville använda rätten att skriva anonymt för att smutskasta inte minst politiker.