Pandemin i pandemin – padelvågen som blev padeldöd
Padeln var en av de mer kuriösa effekterna av pandemin. Där har vi verkligen något att fundera på hur det gick till, hur det kunde hända. 2019 visste ytterst få vad padel var.
Padeln började sedan växa fram som en pandemi i pandemin. På ett par år växte antalet banor med i runda slängar 700 procent. Att spela padel passade pandemins restriktioner som hand i handsken.
Alla skulle spela padel, Alla skulle satsa på padel-hallar och padelbanor. Idrottsföreningarna i exempelvis Pålsboda och Sköllersta gjorde relativt modesta satsningar, med banor ute. så gjorde även exempelvis Kumla kommun.
Men det växte också upp hallar både här och där. Flera i Kumla, någon i Hallsberg, en i Askersund, Laxå, Vretstorp och så vidare. En del byggdes i befintliga lokaler, annat byggdes nytt. Tiotals miljoner satsades. Bankerna lånade ut som det verkar utan större eftertanke. Satsa, satsa, det fanns ingen ände.
För väldigt många stod det nog klart redan från början att det var på tok, att det i rekordfart höll på att bildas en padelbubbla. Att det skedde en rejäl överetablering. Fanns det plats för tre padelhallar i Kumla? Det finns ju ett relativt konstant antal perosner som idrottar. Skulle annan idrott klara konkurrensen mot padel?
Och rätt snart efter att pandemin tonat ut började problemen dyka upp. Man hade ofta byggt för dyrt och för stort. Även om banorna ofta var bokade, i alla fall kvällstid, räckte inte intäkterna riktigt. Sedan kom kriget i Ukraina, hyperinflation, stigande räntor, sämre ekonomi. Då tog konkurserna fart. Padelhallarna blev plötsligt en dålig affär.
Egentligen var padel kanske på många sätt fel tänkt från början. I princip all sport i Sverige, har av tradition utövats i föreningar. Man jobbar ideellt, kämpar tillsammans, bygger saker ihop. Ideellt jobbade tränare som peppar och andra eldsjälar har drivit idrotten. Det har sålts lotter, strumpor, delats ut tidningar för att hålla föreningarna igång . Sport har inte varit kommersiell i Sverige. Den har varit ideell.
Men padeln var en kommersiell verksamhet. Man betalar en slant för en tid, spelar, går hem. Inget jobbigt föreningsarbete. Det lät kanske lockande. Men till syvende och sist verkar just bristen på en organisation bakom, aktiva tränare, eldsjälar, varit något som saknats i padelhallarna. Många tröttnade. Man spelade något år, men utvecklades inte. Sedan gick man tillbaka till det man gjorde innan pandemin. Folkrörelsesport framstod plötsligen som rätt lockande igen.
Många padelhallar kom till redan när padelhysterin bromsat in. En del har gått i konkurs, andra kämpar på, andra har återuppstått i ny regi. Självklart spelar folk fortfarande padel. Men räcker antalet padelspelare för de anläggningar som finns kvar? Eller kommer padeldöden ta ny fart. Man kan läsa sig till att flera av bolagen som driver hallar har svårigheter ekonomiskt. I Askersund bestämde ägarna till hotellet, som satsade på en padelhall, nyligen att stänga den. Det var i princip ingen som spelade i den.
Vad lär vi oss av padelvågen? Troligen ingenting. Det verkar finnas en total oförmåga att lära av historien. Alla vill bygga, pengarna rullar, upp med nya plåtlador. Sedan kommer bakslaget. Frågan är bara vad som blir nästa padelpandemi?
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
