Mänsklig klåfingrighet gav oss vildsvin i våra trädgårdar
När man läser kommunernas postlistor och diarier återkommer ofta ett ämne när medborgare skickar in frågor. Den handlar om vildsvinen och deras härjningar. Vad ska kommunen göra? Vad har kommunen för handlingsplan mot vildsvin?
Det är lätt att förstå villaägares frustration när vildsvinen kommer på besök och förstör gräsmattor och bökar upp trädgårdsodlingar. Det går också att förstå känslan när elljusspåret, eller grönområdet där man brukar gå med sin hund är uppbökat, oframkomligt.
Vildsvinen finns numera precis över allt. Även inne i tätorter. Tyvärr är det så enkelt att vildsvin inte på något sätt är en kommunal fråga, eller något kommunen kan förväntas göra något åt. Kommunen är en markägare som andra och kan, ibland, besluta om jakt på sin mark, med vissas begränsningar. Utöver det är knappast vildsvin en kommunal fråga.
Vildsvinen finns i naturen, de ingår i faunan, precis som dovhjortar numera. Politiker kan inte bestämma var de ska uppehålla sig. Den som avgör om det ska jagas vildsvin är den som äger marken. Man är faktiskt inte skyldig att jaga på sin mark. Det är ju inte en enskild markägares fel att det etablerar sig vildsvin.
Trots att det inte är kommunens ansvar så hjälper kommuner ofta till en del när vildsvinen slår till. Man har så kallade kommunjägare. Dessaa kan dock inte uträtta några underverk. Hen kan ge tips, råd, om hur man ska göra för att skydda sig mot vildsvinens härjningar. I undantagsfall jagar också kommunjägaren på kommunal mark, ibland tillsammans med andra markägare, jakträttsinnehavare. I vissa fall sätter kommunen även ut vildsvinsfällor. Det fungerar dock inte så bra, fällorna kan nämligen fånga katter och hundar också. En kommunjägare är också rätt begränsad i sitt arbete. Man får inte jaga, skjuta, i stadsplanerat område, mer än i extrema undantagsfall.
Det är heller inte lätt att hindra vildsvin från att ta sig in i trädgårdar med jakt. Jakt kan förvisso både minska mängden vildsvin och få vildsvinen att dra sig bort från ett område. Men det kan också bli precis motsatsen. Jakten kan göra att vildsvinen istället drar sig in mot ett samhälle, där man inte jagar.
Det går att skydda sig mot vildsvin. Enklast är nog att hägna in sn trädgård och se till att hålla borta sådant svinen äter. Att de bökar i naturen lär vi få leva med.
Vildsvinsstammen har minskat i Sverige tack vare intensiv jakt. Men vildsvinsjakt är krävande och sker allra bäst på natten. Det är inte helt lätt att kombinera vanliga arbetstider med vildsvinsjakt.
Trots en minskning har vi gott om om vildsvin i Sydnärke. De trivs väldigt bra med människor och våra lämningar, även om svinen är nattaktiva. Vi har också mycket gott om dovhjortar, som även de kan förstöra trädgårdar effektivt. I östra delen av Sydnärke skapar nog dovhjortarna lika mycket problem som vildsvin just nu.
Både vildsvin och hjortar är exempel på vår mänskliga klåfingrighet. De är båda inplanterade i syfte att berika vår fauna, inte minst för jakt. Vildsvin fanns, men utrotades på 1700-talet. Det fanns bra skäl till att de utrotades, de hotade folkförsörjningen för att de förstörde grödor. På 1970- och 80- talen beslutade några personer att det kunde vara en bra idé att återplantera vildsvin. De återkom då i en helt förändra natur, som hade rätt lite gemensamt med den miljö de levde i på 1700-talet. Resultatet ser vi i dag. Även dovhjortarna, som inte funnits historiskt i Sverige, planterades in med samma syfte i början av 1900-talet. Resultatet har troligen blivit att dovhjortarna konkurrerar ut älgen i vissa områden.
Här har vi uppenbart svårt att lära oss. Naturen är full av exempel på när vi försökt manipulera, hjälpa naturen, för att förbättra mångfalden, det blir inte alltid bra. Ibland är staten med på sådant, ibland inte. Under 60, 70 och 80-talen, planterade man in signalkräftor i våra vatten för att ersätta de pestdrabbade flodkräftorna. Effekten blev än värre pestangrepp och en kräftart som numera betraktas som invasiv. Just nu planteras fiskarten stör ut i Svenska vatten. Den har funnits här, men i en helt annan tid, en helt annan miljö. Det talas också, på fullt allvar, om att återinplantera Europeisk Vicent, bufflar, i vår natur. De försvann från landet för 1000 år sedan. Det har hänt en del med naturen, miljön, sedan dess. Kanske finns skäl till sådana åtgärder. Men det kan finnas skäl att tänka efter och titta på hur andra inplanteringar fungerat. Vad som blir effekten när i praktiken nya arter introduceras. Att bevara biologisk mångfald, på olika sätt stödja de arter vi har är ett viktigt arbete, avgörande för framtiden. Men när det gäller att plantera in nya arter, eller återföra sådana som varit utdöda länge, så finns gott om exempel när det gått rejält fel.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
