Jag saknade svar att ge om tragedin i Örebro
Jag känner tre elever från Risbergska skolan i Örebro. De har alla flytt kriget i Ukraina och trodde de kunde känna sig säkra här. "Tryggheten har försvunnit, jag är livrädd", skriver de.
Mina första tankar när jag såg larmet från Örebro i ett initialt skedde var att det gällde ett bråk mellan ett fåtal individer som gått överstyr. I minnet fanns bland annat det som skedde vid Alléskolan i Hallsberg i november.
Men verkligheten visade upp en mycket grymmare sida än så.
När larmet uppdaterades och det kom info om fem skjutna förstod jag att detta var något helt annat. Det fanns därefter en spänd ovisshet i hela kroppen under några timmar. Vad är det som har hänt egentligen?
Polisens första pressträff gav långtifrån alla svar. Vid denna talades det “bara” om skadade, men inget om avlidna. Polisens röstläge, ögon och vad som inte sades, mer än vad som sades, fick en dock att misstänka att något riktigt fruktansvärt inträffat.
Ytterligare ett par timmar av spekulationer väntade. Olika media gick ut med uppgifter om “flera döda”, men det var tydligt att ingen riktigt visste. Klockan 18 var det så dags för en ny presskonferens.
Polisen Roberto Eid Forrest, boende i Kumla, ställde sig åter bakom talarstolen och nu gick han rakt på sak. “Vi har ett tiotal omkomna”, var det första han sa. Det gick att känna genom TV-rutan att orden skakade om hela Sverige.
Jag är bekant med tre kvinnor som flytt kriget i Ukraina och numer bor i Örebro. På kvällen skrev jag till dem på Messenger. De var alla rejält omskakade och de hade ytterligare en gemensam nämnare.
Alla är elever på Risbergska skolan.
Om de läser SFI där eller på Komvux är jag osäker på. Men alla är alla fall elever. Som genom ett under var ingen av dem där när massmördaren öppnade eld. En av dem var där kvällen innan och gjorde ett prov. En av dem hade en mamma som ska ha lämnat tio minuter innan skytten kom. Den tredje skrev att hon är där varje veckodag, förutom just tisdagar.
De hade en gemensam nämnare till. Alla skrev att de var livrädda. Två av dem skrev nästan ordagrant samma sak i chattrutan, “jag är väldigt rädd, det känns inte tryggt längre". En av dem frågade mig flera gånger vad motivet var. Varför just den skolan?
Jag kunde inte ge några svar. Kanske får vi aldrig några svar. Gärningspersonen är död och än så länge har det inte framkommit att han lämnade något avskedsbrev eller liknande efter sig. Vad som än låg bakom var det utfört med en ondska och empatilöshet som Sverige aldrig skådat i modern tid. Och det inträffade så nära oss.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
