Skamstämpeln sitter på
(sd):s drömda svensktid

Min barndom och uppväxttid verkar sammanfalla med senare delen vad Sverigedemokrater framhåller som svenskhetens stora tid. Jag läste i varje fall Sörgården och Önnemo i småskolan. Då visste jag inget om rasforskningen eller det stora steriliseringsprogrammet som jag är årsbarn med.

Kring 1900 hade nästan en miljon svenskar emigrerat till USA. Motströmmen var nationalromantiken manifesterad bl.a. i Skansen, Carl Larssons målningar och Nils Holgersson. Det var landsbygden befolkad av sunda bönder i den svenska naturen Därför står bondesamhället då i ett särskilt ljus. Därför värnar ett nationalistiskt parti i dag den perioden. De har fler skäl.

1902 kom nämligen boken Anthropologica Suecica som ett nytt bidrag till den svenska självbilden. Där konstaterades att Sverige hade den renaste germanska rasen. Författare var rasbiologen Gustaf Retzius. Han och hans far var höjdare i branschen. Vi kan le åt deras furiösa mätande av skallar. Kort sagt var det ”vetenskap” inom citattecken. Men det uppfattades som spetsvetenskap av hela det dåtida politiska ledargarnityret. Då blev det – vår demokrati till trots - möjligt med vetenskapens nimbus i ryggen, att rangordna folkgrupper. Peka ut vilka som hade rättigheter och vilka som inte hade rättigheter.

Tanken lobbades in i politikerleden att den svenska folkstammen skulle skyddas mot undermåliga inslag. Detta fick tydliga effekter på 1927 års utlänningslag och rimligen på tilltaget att tipsa tyska myndigheter att stämpla in ett tydligt J i tyska judars pass.

Svensk rasbilologi låg i världstopp i början av 1900-talet. Vi hade världens första rasbiologiska institut knutet till Uppsala universitet och lett av en viss Herman Lundberg, En man som effektivt dolde sin rasism. När han lämnat sin befattning kom han ut som öppen nazist.

Denna ”vetenskap” lobbade framgångsrikt in tanken hos ledande politiker att tvångsmässigt isolera den understa underklassen. Sånt kallas rashygien. En ”forskare” skrev ”Enligt Lundborg ha vi i vårt land, lågt räknat, 18,000 sinnessjuka, 14,000 idioter, 20,000 imbecilla och 7,000 fallandesjuka. Hur vill man bereda plats till alla dessa, bland vilka ändå icke är medräknade en massa andra sjukdoms- och brottslingsfall, som också kunde behöva interneras?”

Jo, plats kunde beredas för att spärra in – städa undan – sortera bort - avskära (uttrycken var många) alla undermåliga element med allehanda själsliga och kroppsliga lyten, vanartiga barn, asociala eller sexuellt hållningslösa. Man tog tomma kaserner, byggde nytt och stort. Vipeholm utanför Lund hade plats för 1 000 sinnesslöa. Man kan säga att det föll sig följdriktigt att starta ett steriliseringsprogram i mitten av 1930-talet.som blev mycket omfattande. Läkartidningen anger att 63 000 män och kvinnor drabbades. Lagen försvann 1976.

Enstaka röster som Torsten Fogelquist i Dagens Nyheter angrep på 20-talet Herman Lundberg. Bitskt: "Svenska folket är ingen kreatursbesättning". Eller analytiskt resonerande om brister i samhällsmiljön kontra Lundbergs biologism.

Samhället gjorde först på 1950-talet helt om och slöt i demokratisk anda upp kring principerna om människor lika värde och alla människors rättigheter. 1993 kom slutligen LSS, Lagen om stöd och service åt funktionshindrade, den diametralt motsatta inställningen till den på trettio- och fyrtiotalet rådande.

Viktigare än att rysa åt rasbiologin i Sverige är att fundera över om vi verkligen definitivt klivit in i ett inkluderande humanitärt samhälle. Eller om humanitet är en tunn fernissa som kan spricka upp när vi just nu blir många kring matbordet? - Alltför många, som en del säger.

En viktig lärdom är, att när ledande politiker kollektivt blir rejält rädda för opinionen, då skapas skamfläckarna på vår historia. Då offras människor. Inom mannaminnet finns stängda gränser för judar, steriliseringsprogrammet och baltutlämningen. Mer på gång, månne?

Ett uttryck säger: "De som inte kan komma ihåg historien är dömda att upprepa den". Om rasbiologin kan man läsa mer HÄR