24 Februari 2019
Tipsa: 073-094 57 58

Arvet från missionshuset
- generositet över gränser

Min morfar dog på Falköpings lasarett onsdagen den 31 mars 1915. Måndagen den 29 mars 1915 hade han anträtt sin sista resa i livet 51 år gammal. Mars månad 1915 var en osedvanligt kall månad, första krigsvintern under första världskriget. Morfar hade nog blandade känslor där han satt högst upp på ett stort potatislass förspänt med två ardennerhästar ämnat för en handlande i Floby.

Tjälen hade ännu inte gått ur vägen och han kunde räkna med ett lätt väglag och bra betalt för potatisen i krigstiden. Å andra sidan skymtade han folket i  små stugor han passerade. Han visste att ved till värme och potatis till mat kostade nästan över deras förmåga.

I ett skogsparti var det isfläckar på vägen. Den ena hästen halkade, blev skrämd och började skena. Lasset välte och morfar kom under de tunga säckarna. Han fördes till Falköpings lasarett. Läkarna stod maktlösa. Sju barn blev faderlösa och mormor änka före fyllda femtio .

Morfar var en driftig bonde med framtidsplaner. På gården låg redan att stort virkesupplag avsett för en lagård av rätt osedvanliga mått. Men det märkliga låg i hans engagemang för vad min generation har kallat tredje världen.  I hans terminologi  gällde intresset missionsfälten i hednaländerna.

Han läste missionstidningar från Evangeliska fosterlandsstiftelsen och för barnens räkning prenumererade han på barntidningen Barnens Vän. Att i en nationalromantisk tid, när barntidningar var fyllda med barn i blåbärsskogen eller hattstugor bland tallkottarna, visa bilder på båtar på Nilen, exotiska djur och texter om Afrika och Indien var unikt märkligt.

En dag sökte han upp prästen och berättade att det skulle komma en missionär från Indien. En kuriös konversation följde: - Kan vi använda kyrkan för ett missionsföredrag? Svaret blev ett tvärt: - Nej.­  - Då bygger vi missionshus. -Gör han det August. Jag tar hand om församlingsborna, så kan August ta hand om hedningarna.

Ett antal bönder från smågårdar i socknen bildade en missionsförening in Evangeliska fosterlandsstiftelsen.  Missionshuset  invigdes 1907. Det började hända saker i socknen. Missionsauktioner och kaffefester blev folknöjen i en eljest händelselös trakt och drog in pengar. Man lyssnade på tillresta missionärer och predikanter. Folk som i regel inte varit längre bort än till Falköping  kunde hemvant prata om  missionsstationer i Indien och Abessinien.

Naturligtvis var missionstanken central. Huvuddelen av insamlade medel gick till mission. Men räkenskaperna visar på utbetalningar som för tanken till bistånd. Redan innan man betalt av en krona på lånet för missionshusbygget beslöt man att årligen avsätta 100 kronor till en gosses utbildning i Chindawara i i Indien. Det är 5 000 kr i dagens pengar. När en predikant berättat om nöd i Lappland skickades en rejäl slant. En ”onämnd” medlem förstärkte kollekten med 20 kronor (en tusenlapp i dag)  sedan föreningen fått kännedom om svår torka i Indien. Tilläggas kan att medlemmarna verkligen inte var rika bönder.

Sådant hände i missionshus i socknar och städer landet över vid den tiden. Missionshusens barn växte upp och vårdade arvet. Missionshusens barnbarn var måhända längre från själva missionstanken. Men deras missionshusarv gjorde att de förstod problematiken och engagerade sig när det efter 1950-talet började talas om U-hjälp.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om det massiva arvet hos det svenska folket från fredrörelsearbetet vid 1900-talets första årtionden. Den intensiva missionsepoken var samtida.Sekulär humanism och  evangelium.

Jag dristar mig att påstå att arvet från missionsrörelser och fredsrörelser  i betydande grad ligger till grund för Sveriges och svenskars hållning till bistånd till utvecklingsländer, internationellt engagemang och flyktingmottagande. En hållning att hedra och vårda.

I nationalistiska bloggar och kommentarer hånas vår förre statsminister för sitt Öppna era hjärtan-tal och vår nuvarande för avsikten att Sverige ska var ett inspirerande land i världen. Märkligt historielöst att i inläggen missa denna huvudfåra i svensk kultur och politik. Kanske blir man skelögd när man  betraktar det svenska tankegodset från marginalen.

Hur som haver. Vi var två kusiner som kände oss stolta när vi hedrade morfars minne med blommor på hans gravsten 31 mars 2015

2015-04-02 10:43
Kommentera
Ulrik Janssons blogg

Ulrik Jansson

Ulrik Jansson är f d gymnasielärare i Hallsberg som kan det mesta om bygdens historia, dokumenterat i flera böcker. Han vill ge perspektiv på nutiden genom att hitta historiska spår.

Inlägg

Överlevnadskonst Historiskt var ordet Om samtal Flykting passade in Mästersmeden började med spik Leve Skomakarveckan Rika tar för sig Upproret i Tiveden Läslusten blommade Jag fick ett sketbrev Växtvärk i Hallsberg Livslängd förr och nu Om kvarnstenar Kvinna i bergsmansbyn Vi här uppe, dom därnere Kata, sensationell kvinna Om studentmössor Gamla verktyg håller än Lantbruksrörelsen firar 100 år Askersund i praktverket När bonden gick med bössa Främlingsrädsla Den gripande bilden När Karin tog plats När kriget kom Allés skolgård ett sädesfält I döda andars svenska sällskap Mord efter hatrykten Ost var kvinnokultur I ramslökens rike Dragna värjor De gick inte på pumpen Hedrar Julia 8 mars Vår franska by, ett bokslut Vår franska by som dog Downton Abbey och den arbetsfria klassen Att vara språkvän Kommissarie Kempes näve Sörgård och skallemätare Resan till Resville 40-tal med självhushåll Älskade hästar Trull i ny kostym Flyktingar bär med sig hopp Fotboll på tv i Grez Edlas kaka när Karin firas På tal om greker Ladan på Torp En god cigarr Att starta om historien Att vakta järnvägen Om försvarskostnader Generositet över gränser Lång tradition av kvinnligt fredsarbete Titt på undantaget Tanzania Kvinnokamp i Hallsberg Främlingsrädsla kan kureras Bygdehistoria i bild Bilden av Hallsberg förskjuts Tomten väckte läslust! Grattis Adventskyrkan, 70! Dåtida “käbbel” Trapp, ett historiskt hus Tromben vid Hallsberg På Anckarströms vis Ett tusen ånglok Lägg på luren! Älgjakt enl. Caesar De lyfte folkskolan
Föreningen Kanal Regional:Sydnärkenytt och Kumlanytt ges ut av föreningen Kanal Regional. Vi finns på webben, som papperstidning, sänder lokal-tv och producerar närradio. Sedan 2007 har Kumlanytt levererat nyheter till Kumlas medborgare. 2012-2013 startade vi nyhetssidor även i Hallsberg, Askersund och Lekeberg. Teknik:Webbsidan är byggd och anpassad för moderna webbläsare och mobila enheter. Vi rekommenderar att du använder den senaste webbläsarversionen. Vid behov uppgradera. Sydnärkenytt använder Cookies för bättre användarupplevelse för besökare och medarbetare samt för besöksstatistik. Läs mer om Cookies. Kontakt:Kontakta redaktionen för tips och synpunkter. Lars Litzén, ansvarig utgivare: 073 - 094 57 58, redaktion@kumlanytt.se Post och besöksadress: Västra Drottninggatan 11, 692 33 Kumla.