Vad gör egentligen Socialtjänsten?
Vi på Sydnärkenytt får ofta tips, önskemål, vädjanden, om att skriva om beslut som fattas av kommunernas socialtjänster, socialförvaltningar. Ofta handlar det ju om riktigt allvarliga saker, som att barn ska tvångsomhändertas, eller att barn på andra sätt skiljs från sina föräldrar.
Lika ofta handlar det om motsatsen, att barn helt uppenbart far mycket illa, mår dåligt, utan att socialtjänsten i kommunen där barnen bor agerar. Det kan också handla om vuxna som inte får det stöd de eller andra anser sig behöva. Ett exempel kan vara när någon som anser sig ha behov har förlorat sin personliga assistans.
Det händer att vi får hårresande berättelser. Ibland kan vi nog ana oss till att det faktiskt ligger uppenbara felbeslut bakom sådana händelser.
Det kan också handla om påstådda missförhållanden på äldreboenden, eller i hemtjänsten.
Vårt problem är att det, när vi ska beskriva sådant, granska, ofrånkomligen blir så att det blir en ensidig berättelse. Det som hör av sig till oss kan få berätta. Men det går i princip aldrig, mer än i vaga ordalag, få en annan bild, bakgrunden till varför socialförvaltningen beslutat som de gjort, vilken undersökningar, vilket arbete som ligger bakom.
Talar de som hör av sig till oss sanning? Utelämnar de viktiga delar i sin berättelse? Det är ju omöjligt att få svar på, kontrollera, tyvärr, eftersom de som fattat besluten inte vill ge sin bild. Erfarenheten säger väl att att det ofta handlar om lite både och, man ger helt enkelt sin bild, sin egen sanning, inget konstigt. Så fungerar nog de flesta människor. Att ge en ensidig bild blir blir ofta tveksamt ur journalistisk synpunkt,
Om man frågar ansvariga tjänstemän, chefer om ett ärende blir svaret, undantagslöst: ”Vi kommenterar inte enskilda ärenden med hänsyn till personsekretess.”
När man söker svar, vill få kommentarer, ja, då blir det i allmänna, vaga ordalag om kommunens riktlinjer och liknande. Vad som egentligen hänt i enskilda fall går aldrig att få reda på.
”Prata med personal” invänder då någon.
Jo, det försöker vi göra. Men vår bild är att personal inom socialtjänsten, eller på golvet på äldreboenden ofta är ganska rädda för att prata med journalister. Vi hör mycket ofta att man känner sig rädd för att prata. Att man är rädd för repressalier på arbetsplatsen om man man prata, berättar om hur det står till. ”Vi får inte prata om det här, prata med chefer” hör vi ofta.
Pratar man däremot med politiker så menar man att kommunerna uppmuntrar öppenhet och att alla ska ha rätt att använda sin grundlagsskyddade rätt att prata med medier utan repressalier, det som kallas meddelarskydd. Men någonstans mellan politiker och de som jobbar på golvet verkar den inställningen ändras. Personal vi väl får kontakt med upplever ofta att de inte bara är rädda för att prata med oss, utan även med folkvalda politiker. Det de upplever är utan tvekan en äkta känsla. Man är verkligen rädd för att prata med oss. Rädd för att få problem på arbetsplatsen, bli uttfryst, rentav få sparken, om man pratar.
Allt det här sammantaget oroar. Socialförvaltningarna i kommunerna gör säkerligen mestadels ett alldeles utmärkt jobb. Men precis all erfarenhet talar för att en verksamhet, eller en organisation som inte kan granskas, ofta ofta går vilse, blir toppstyrd och fungerar sämre än en där öppenhet är ledstjärnan.
Fakta är att vi inte kan granska socialförvaltningarnas arbete, eftersom vi inte får den information vi behöver, än mindre svar på de frågor vi behöver få svar på. Vi möts, för att tala klarspråk, bara av allmänna riktlinjer och rena floskler.
Begär vi ut handlingar, ja, då är det ofta listor med ärenden där ärendet bara beskrivs med ordet ”Skyddad”.
Jag förstår givetvis att man ibland, ofta, behöver skydda barn, anhöriga, personal och liknande. Naturligtvis ska inte namn, adresser, identiteter, publiceras. Men även vi journalister har ju ansvar, och utbildning för att hantera sekretess och etiska frågor. Dessutom följer ju även vi lagar, som lagen om källskydd och lagar som säger att vi inte får förtala personer, eller utsätta anhöriga för onödigt lidande. Och jo, vi har instanser som granskar vårt jobb, som faktiskt fungerar.
Det har faktiskt också hänt att personer som vänt sig till oss gett sitt medgivande, en fullmakt, som talar om att de vill att vi får tillgång till deras ärenden, att personal i socialförvaltningar, eller politiker i socialnämnden, får prata om deras ärenden. Det spelar ingen roll, locket ligger på. ”Vi uttalar oss inte i enskilda ärenden”.
I praktiken gör ju det allt detta att det blir omöjligt att granska hur socialförvaltningar fungerar, om besluten varit de rätta, om lagar följs, om skattemedel hanteras på ett rimligt sätt.
Glöm inte att alla som jobbar i en kommun, oavsett i vilken position, alltid har rätt att vända sig till media. Om någon, exempelvis en chef, försöker hindra dig från det, säger att du inte får, eller ger dig repressalier för att du gjort det, ja, då är det den personen som begår ett allvarligt lagbrott. Det regleras i en lag. Lagen om meddelarskydd eller meddelarfrihet.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
