Minutstyrningen är inte borta – den lever kvar varje dag i hemtjänsten

För en tid sedan kunde vi läsa och höra om hur minutstyrningen i hemtjänsten i Kumla skulle vara borta. Det talades om tillit, flexibilitet och en bättre arbetsmiljö. Det lät bra. Problemet är bara att verkligheten ser helt annorlunda ut.

Vi som arbetar i verksamheten jagar fortfarande minuter varje dag för att hinna till våra brukare i tid. På våra planeringslappar – de så kallade “lapplapparna” – står det exakt när vi ska vara hos varje brukare och hur många minuter besöket ska ta. Tiden mellan besöken är ofta så knapp att det är omöjligt att hålla schemat.

Om ett besök drar över tiden, vilket det ofta gör när människor faktiskt behöver hjälp, då blir man försenad resten av dagen. Förseningarna följer med från brukare till brukare och skapar stress både för personalen och de äldre som väntar på sitt besök.

Hur kan man då påstå att minutstyrningen är borta? Den finns kvar i allra högsta grad.

Samtidigt står verksamheten inför sommaren med stora problem. Det saknas vikarier på schemaraderna och det finns ingen egentlig backup om någon blir sjuk, vabbar eller om det uppstår ett vak. Istället är det den ordinarie personalen som gång på gång får täcka upp genom kvalificerad övertid.

Det är inte bara slitsamt för personalen – det är också dyrt för kommunen. Kvalificerad övertid kostar betydligt mer än ordinarie arbetstid. Ändå verkar det vara den lösning man förlitar sig på.

Vi har också fått höra att omorganisationen skulle lösa problemen. Att det skulle bli bättre, effektivare och skapa bättre förutsättningar för verksamheten. Men många av oss upplever tvärtom att situationen blivit värre än någonsin.

Personal har lämnat verksamheten. Chefer har sagt upp sig. Bemanningsproblemen är större än tidigare. Rekryteringarna har blivit allt svårare och det går inte att fylla verksamheten med vem som helst. Äldreomsorgen kräver kompetens, erfarenhet och engagemang.

Utvecklingen märks redan idag. Både fast anställda och vikarier har valt att lämna verksamheten. Det finns också personer som tackat nej till erbjudanden om arbete inom Kumla kommun efter att ha sett hur situationen ser ut.

Samtidigt är det många som fortfarande arbetar kvar som aktivt söker andra jobb. Många känner att belastningen blivit för hög och att de inte längre blir lyssnade på när de försöker lyfta problemen.

Frågan är vem som ska ersätta dem när de väljer att gå vidare. Redan idag är det svårt att hitta vikarier med rätt kompetens och erfarenhet. Om fler medarbetare lämnar riskerar situationen att bli ännu mer ansträngd.

En äldreomsorg byggs inte bara av budgetar och organisationsscheman. Den byggs av människor. När erfaren personal försvinner tar det lång tid att ersätta den kunskap, trygghet och kontinuitet som går förlorad.

Många av de medarbetare som idag håller verksamheten flytande gör det av lojalitet mot brukarna och sina kollegor. Men även den lojaliteten har en gräns.

Många medarbetare upplever att problemen idag finns på ledningsnivå. Det är mellan politiken och verksamheten som mycket har gått fel. Socialchef och verksamhetschefer har ett stort ansvar för hur organisationen fungerar, men gång på gång upplever personalen att viktiga synpunkter, varningar och förbättringsförslag inte tas på allvar.

När personal lyfter problem kring bemanning, arbetsmiljö, schemaläggning, fordon eller organisation känns det ofta som att man inte blir lyssnad på. Många upplever att budskapet snarare är att den som inte trivs får söka sig vidare till ett annat arbete.

Det är ett märkligt synsätt i en verksamhet som redan lider av personalbrist och stora rekryteringssvårigheter. Istället för att värna de medarbetare som stannar kvar riskerar man att driva bort ännu fler.

Ett tydligt exempel är bilsituationen. När omorganisationen genomfördes skapades fler bilgrupper, men man säkerställde inte ens att det fanns tillräckligt med bilar för att verksamheten skulle fungera. Resultatet blev precis det som många varnade för – bilbrist.

Fortfarande saknas bilar. När kommer de?

Många medarbetare lyfte redan innan omorganisationen att man borde vänta till hösten, provplanera, säkerställa bemanning och fordon samt utvärdera konsekvenserna innan förändringen genomfördes. Men ingen lyssnade.

Det är dags att sluta tala om hur bra allt blivit och istället börja lyssna på verkligheten ute i verksamheten.

För bakom varje minut som jagas finns en äldre person som väntar på hjälp. Bakom varje övertidspass finns en medarbetare som försöker få verksamheten att fungera trots att förutsättningarna saknas.