En hjälte med hund i koppel och vapen i hand
Att det ofta blir tokigt på Facebook är inte längre något som förvånar en redaktör för en nyhetskanal. När vi tar bort kommentarer, eller blockerar användare, beror det inte på att det är åsikter vi är rädda för, eller ens bryr oss särskilt mycket om. Det handlar om att vi har ansvar för allt som skrivs på våra kanaler, ansvar för att falska uppgifter, hat och förakt inte sprids vidare. Men ibland kokar det över så topplocket flyger av, även på mig.
Låt mig först börja med att säga att jag absolut inte har något emot folk som inte tycker om att djur dödas, eller som inte uppskattar jakt. Det är helt okej och det har jag respekt för. Det är en åsikt man har rätt till. Man kan också ha svårt för vapen, det respekterar jag också.
Men hur man kan få för sig att öppet sprida förakt, hat och direkt felaktiga uppgifter om de människor som dygnet runt står redo att riskera sitt eget och sina hundars liv för att rycka ut på våra vägar för att förkorta lidandet för djur som skadats i trafiken övergår mitt förstånd. Det är en trångsynthet som saknar gränser.
Att det årligen skadas hundratals, kanske tusentals, vilda djur i trafiken, bara i Sydnärke, är en pågående tragedi. Alla vi som någon gång sätter oss i en bil, ett tåg, en buss, eller något annat som är tyngre och går fortare än en cykel har ansvar i det. I takt med att trafiken ökar och att viltstammarna på många håll ökar, tilltar problemen. I vissa områden har nästan alla som kör bil någon gång krockat med vilt. Hur många tågen dödar finns inte ens statistik på.
Som normalt kännande människa borde man vara tacksam för att någon tar på sig ansvaret att ta hand om de tragedier trafiken orsakar. Skadar vi människor djur måste vi se till att djuren slipper lida.
De hundratals eftersöksjägare som sköter det här uppdraget runt om i landet drivs inte av lusten att döda, eller att tjäna pengar. Drivkraften är djupt mänsklig, något alla människor hade inom sig innan vi började leva helt frånskilt från naturen, nämligen att ett djur som skadats ska slippa lida. Och att lidandet bör ta slut så fort det går.
Vilda djur som skadas i trafiken blir ofta extremt stressade. Ofta är skadan av en sådan natur att djuret, om det inte avlivas, lever i flera dagar, för att sakta dö av stress, smärtor, svält och törst. När vi ser en eftersöksjägare, med hund i koppel och vapen vid vägen, är hen ute för att sätta stopp för det lidandet. Så länge vi har ett samhälle där vi reser, förflyttar oss på det sätt vi gör i dag, är det vårt mänskliga ansvar, en mycket viktig uppgift.
Så, istället för att sprida trångsynta fördomar. Stöd eftersöksjägarna. När du ser deras bilar med varningsskyltar och blixtljus, visa hänsyn, sakta in. En människa och en hund kan befinna sig på vägen. Ofta måste sökandet efter det påkörda djuret påbörjas mitt på vägen, där smällen skedde.
Eftersöksjägare får numera betalt, vilket är fullt rimligt. Men det är inte någon särskilt hög ersättning. Den är dessutom fast. Man får inte mer betalt för fler timmar. Att spåra upp och avliva ett djur som skadats kan ta allt från en halvtimme upp till 12 timmar, heller längre. Eftersöksjägare ger inte upp förrän jobbet är utfört. Man drivs överhuvudtaget inte av pengar.
Och nej, jag är inte eftersöksjägare, men jag har svårt för lidande djur. Och jag har träffat många eftersöksjägare, både i mitt yrke och när jag råkat köras på vilt själv. Jag bor nämligen i östra delen av Hallsbergs kommun, där dovhjortar är mycket vanliga.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
