Det känns rätt meningslöst att göra en polisanmälan
För några veckor sedan blev jag påkörd av en bil, mitt i centrala Hallsberg. Jag gick på gatan, för att sätta mig i min bil, som stod parkerad utanför polishuset på Storgatan. För att komma in i bilen måste man ju ut på gatan just där. Plötsligen känner jag något mot mitt ben, sedan får jag en ordentligt hård smäll i axeln. Allt går mycket fort. Jag ser bilen, viftar, skriker, men hinner memorera bilnumret. Framför mig ser jag och hör hur bilen som körde på mig gasar på, allt medan backspegeln ramlar av i delar från bilen. Föraren har definitivt märkt att han körde på mig, han gasar för att komma iväg snabbt.
Det jag först kände var troligen bilens främre kofångare, sedan smällde backspegeln in i min axel. det var en rätt stor, hög bil. Föraren körde för fort, han körde helt klart för nära mig, om han överhuvudtaget så mig. Vad hade hänt om jag gått en decimeter längre ut i gatan?
Jag pustar ut och konstaterar att jag inte är allvarligt skadad. men det gör då ganska ont. Det blev en stort blåmärke senare.
Jag bestämmer mig för att göra en polisanmälan. Att köra på någon är trots allt inte okej och kan vara ett allvarligt brott. Jag tänker också tanken att föraren kanske var påverkad.
Efter ungefär 1,5 timme kommer jag fram till polisen. Jag får göra en anmälan, jag berättar vad jag varit med om, ger dem registreringsnumret. Jag hade redan kollat att bilnumret stämde med bilen jag såg. Personen jag pratar med är ambitiös och frågar samma saker flera gånger för att säkerställa att det blir rätt. Hon säger att det troligen blir en förundersökning.
Senare kompletterar jag min anmälan med bilder på den trasiga backspegeln, vars delar hamnade i korsningen framför Hallsbergs kommunhus.
Jag känner att det ändå borde finnas en del att gå på för Polisen.
Det dyker upp en polisanmälan i Kivra, med massor med information.
Men igår kom så beskedet. Anmälan avskrivs. ”Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen. På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bevisa att den eller de som varit misstänkta har gjort sig skyldiga till brott. Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt.”
Det faktum att man vet vem som äger bilen och mitt vittnesmål betyder uppenbarligen noll och intet. Inte heller att bilen, om man letat upp den, med stor säkerhet saknade en backspegel.
Det ska tilläggas att ingen pratat med mig sedan jag gjorde anmälan.
Jag vet att man bör göra en anmälan, för statistikens skull inte minst. Men jag får nog lov att erkänna att det känns rätt tröstlöst. Att göra en anmälan tar en god stund. Tid som så här långt för mig visat sig helt bortkastat.
Jag är inte kritisk mot enskilda poliser. Folk på golvet, i radiobilar och i telefonväxlar gör säkert så gott de kan. Men i en situation där vi har fler poliser än vi haft på många år och ändå inte kan räkna med att en polisanmälan leder till att något konkret är inget bra.
Jag kan inte påstå att jag är särskilt utsatt för brott, eller farit speciellt illa av dem. Många brottsoffer far ordentligt illa, det har inte jag gjort.
Men jag har de senaste fem åren polisanmält flera hot, varav i alla fall ett dödshot. Jag har anmält en person för rattfylla. Jag hittade hans bil upp och ner på en åker, han stapplade fram på vägen, nära bilen med tre flaskor i fånget och en bilnyckel av samma märke som bilen i handen. Det var han som ägde bilen (jag vet vem det var). Jag har också anmält att mina bilar blev vandaliserade, något jag har goda skäl att tro att det var kopplat till mitt jobb. Jag har även anmält stöld och nu som sagt att jag blev påkörd. Gemensamt för alla dessa anmälningar är att de alla har avskrivits, ingen har lagförts. Många har exakt samma upplevelse. Det man anmäler läggs ner. Inte minst butiksägare i vårt område ser situationen som tröstlös.
Upplevelsen är att folk kan köra kanonfulla här, hota mig, förstöra mina bilar, stjäla saker och köra på mig, utan de får några som helst konsekvenser för det. I ett par fall vet jag vem som begått brottet och vet att vederbörande fortsatt begå brott efter mina anmälningar.
Jag förstår att det inte alltid finns möjligheter att utreda brott. Men i flera av de här fallen hävdar jag att det faktiskt fanns en hel del att gå på, om någon velat.
En polis förklarade en gång för mig att polisen ofta agerar så här när det gäller gärningsmän som redan är hårt brottsbelastade. En förundersökning till, ett åtal till, skulle liksom inte ändra något, ge personen hårdare straff. Kanske är det så. Men det sättet att resonera tror jag är farligt. Folks upplevelse, inklusive min egen, är nämligen att en polisanmälan oftast är helt meningslös för personen som anmäler. Statistiken då? Tja, vad betyder den, om anmälningarna ändå inte leder till något?
Statistiken säger också ungefär samma sak. Ungefär 10 procent av alla anmälda brott leder till åtal, enligt BRÅ, brottsförebyggande rådet. Givetvis kan inte alla anmälningar leda till åtal. Men saker som hot, att köra på någon, eller köra mycket alkoholpåverkad kan faktiskt, åtminstone teoretiskt, leda till fängelse.
Jag uppmanar inte folk att låta bli att anmäla vardagsbrott. Men jag har djup förståelse för att man tycker det är en meningslös åtgärd, för så är det nämligen för mig.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
