Kommunerna, staten och kapitalet
Just nu går vår offentliga sektor på knäna. Regionen och kommunerna, med något undantag, har hamnat i akut pengabrist. Det måste sparas, det måste sparas mycket. Det gör ont. Vi som är lite äldre minns, men många yngre har levt i en period när offentlig sektor inte behövt spara stort under många år.
Inflationen, skenande kostader och därpå ökande pensionskostnader är en viktigt faktor. Men långt ifrån den enda.
Någonstans runt 2013 började det komma en hel del flyktingar till Sverige. Moderaterna var i regeringsställning, statsminister Reinfeldt bad oss öppna våra hjärtan, det gjorde vi, eller i alla falla våra kommuner.
Ungefär vid samma tid började nämligen staten pytsa ut statsbidrag, för flyktingmottagande, integration, utbildning och olika arbetsmarknadssatsningar. Kommunerna tog emot pengarna med öppna armar. Flyktingarna kom. Kommunerna gjorde det de är bra på. De började bygga verksamheter.
Många gånger blev det fina resultat.
Ta Laxå som exempel. Man byggde kanske upp länets mest väl fungerande integration av nyanlända. Flyktingar kom, de gick ut i jobb, eller studier, det fungerade kort sagt. Den lilla kommunen såg en chans att utvecklas och få in välbehövliga invånare. Arbetskraft till industrin och kommunal verksamhet.
Efter några år började flyktingströmmen plana ut. Då kom istället en ofattbar global kris, vars dignitet få hade kunnat förutse, pandemin. Hur löste staten det? Jo, genom ännu ett massivt pengaregn över kommuner och regioner. Naturligt. kostnader för vård, omsorg, vaccinationer, skyddsutrustning skenade. Samtidigt kraschade arbetsmarknaden. Pengar behövdes till allt möjligt – och de kom.
Alla de här pengarna från staten gjorde att kommunerna under ganska många år kunde ha stabila budgetar i balans och slapp spara.
I efterhand kanske man kan säga att kommunerna borde sparat, lagt undan pengar i ladorna. Nja, för det första var ofta statsbidragen riktade. Kommunerna var ofta tvungna att sätta sprätt på pengarna. För det andra, att spara, snåla när det finns pengar är inte lätt för en kommun. Tänk på hur du reagerar själv. ”Varför anställer inte kommunen fler undersköterskor, eller lärare, det finns ju pengar?” Verksamhet växer av mer pengar, det är naturligt. Att det skjuts på besparingar, nödvändiga beslut, när det finns gott om pengar, får nog också betraktas som naturligt, närmast en mänsklig instinkt. Dessutom är det ju faktiskt så att en kommun inte drivs med vinstsyfte. Man kan spara, använda överskott till investeringar. Men grundregeln är att kommunens pengar ska rulla ut i verksamheter, komma kommuninnevånarna till godo.
Om vi går tillbaka till Laxå. Kommunledningen har insett att det nu definitivt är slut på de goda åren. Pengaregnet är över. Flertalet tillfälliga, riktade statsbidrag är borta, pandemipengarna är slut.. Samtidigt minskar befolkningen. Samma moderater som ansåg att inte minst kommunerna skulle öppna sina hjärtan har nu beslutat att vi inte ska ta emot några flyktingar. Det kommer inte längre några nyanlända till Laxå. Barnafödandet har gått i botten, förra året föddes bara 28 barn i hela kommunen.
Nu står man där med en i mångt och mycket fantastiskt arbetsmarknadsenhet, en för stor kostym. Hyror och löner som ska betalas. Verksamheter måste läggas ner, personal avskedas, avtal sägas upp lokaler som måste avvecklas. Kommunen måste åter fokusera på det allra mest nödvändiga. Det gör ont för de som drabbas.
Självklart ska staten öka statsbidragen när saker som ligger långt utanför kommunernas makt att förutse inträffar. Men jag tror mer av långsiktighet, mindre ryckighet vore bra. Kanske vore det bättre med mer långsiktiga, generella statsbidrag, som gav även små kommuner möjlighet att bygga långsiktigt för att klara olika kriser, jag vet inte. Min poäng är egentligen att kommunernas problem långt ifrån enbart beror på lokalpolitikers inkompetens. Beslut i regeringen och riksdagen har också tämligen stor inverkan på den kommunala ekonomin. Många nya kommunpolitiker får den hårda vägen lära sig att det är just det kommunalpolitiken handlar om. Att göra det bästa av den ekonomiska kaka man har för stunden och stå till svars mot väljarna för beslut man ofta inte själva råder över.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
