Tre år av storkrig i Europa – glöm inte bort sanning och fakta
Jag minns den här dagen, för tre år sedan som igår. Det var ingen särskilt bra dag. Redan på morgonen stod det nämligen klart att Ryssland inlett sin storskaliga invasion av Ukraina.
Många blev överraskade, för andra var det mer väntat. Få kunde nog förstå hur stort det var och hur det skulle påverka resten av världen. Det var svårt att ta in Rysslands vidriga folkrättsbrott.
Självutnämnda experter hävdade att Ukrainas historia som självständig stat skulle vara över på några dagar. Så blev det inte. Västvärlden enades på ett sätt man inte sett på flera decennier, Volodymyr Zelenskyj klev fram som en enande kraft och blev hjälte i hela världen.
Ukraina gjorde motstånd med det små resurser de hade, allt medan stödet började strömma in från resten av världen.
David började slå Goliath, med en sten och en slunga.
Men tre år senare står kriget till stor del stilla. Tusentals dör varje vecka vid en mer eller mindre fastlåst front.
Ukraina gör fortfarande desperat motstånd, nu med det modernaste i vapenväg västvärlden har.
Kriget är den utan jämförelse blodigaste konflikten i Europa sedan andra världskriget. Exakt hur många som fått sätta livet till är inte klart. Men en uppgift säger att det dött 70 000 Ukrainare, varav 43 000 dödats i strid. 370 000 ska ha skadats.
På Rysslands sida finns än fler offer. Totalt cirka 500 000 dödade och skadade, varav 185 000 döda.
Då, för tre år sedan var världen enig. Alla fördömde Ryssland. Hårda sanktioner infördes.
Just nu skakas världen om, när ledaren för den dominerande kraften i Nato, världens mest inflytelserika nation, på fullt allvar påstår att det var Ukraina som startade kriget och att Zelenskyj skulle vara en diktator i något slags försök att skriva om historien, förvränga sanningen i något oklart, kusligt syfte. Eller så har han bara blivit ordentligt manipulerad av diktatorn Putin. En annan tanke är att han bara vill förvirra. Man kan diskutera vad som är värst.
Nu gäller det för länderna i Europa att fortsätta hålla ihop och stötta Ukraina. För oss vanliga människor gäller det att aldrig glömma fakta, vad som är sanning, vad som är falskt.
Ukraina angrep inte Ryssland. De hotade inte Ryssland, eller ryska medborgare, eller intressen på något sätt. Ukraina ville bli med i Nato, Nato ville inte ha med dem, kanske ett misstag så här i efterhand. Ukraina var en demokrati, låt vara med problem, men ändå ett folkstyre. Ryssland är en diktatur och har varit det länge.
Det var Ryssland som angrepp Ukraina i ambition att utvidga sitt territorium. Ryssland som kände sig hotade för att ett grannland ville fjärma sig från dem och välja en annan väg, demokratins väg.
Det är Ryssland om fört bort barn, bombat ukrainska städer till stenåldern, förstört infrastruktur och slagit sönder ett land. Det är också Ryssland som hotar även Sveriges rätt att själva välja väg.
Glöm aldrig bort det, oavsett vad en folkvald president med en sjuk syn på sanning och demokrati säger.
I Sverige är vi än så länge ganska eniga i att vi ska stötta Ukraina att den demokratiska världen måste hålla ihop, att vapenmakt, hot och antidemokrati inte får vinna. Att den starkes rätt inte får innebära att utan motstånd ta för sig av länderna i grannskapet efter eget tycke. Men både Ryssland och krafter i Europa vill splittra den samsynen. Nu har även USA sällat sig till dem som vill splittra oss, ett historiskt skifte vi nog knappt kan överblicka än. Det är lätt att se lite mörkt på framtiden just nu.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
