Värdet av trygga vuxna
Ibland rymde jag som liten, precis som de allra flesta barn någon gång gör, på mer eller mindre allvar. Jag var en väldigt bestämd fröken, då liksom nu, och när det var något som inte passade eller när jag blev arg på mina föräldrar, tog jag mitt pick och pack och drog.
Jag var inte bara bestämd, utan även tydlig. Oftast skanderade jag högt: ”nu rymmer jag!” så att mina föräldrar skulle vara på det klara med att jag nu fått nog och ämnade lämna dem. Sedan packade jag min lilla ryggsäck med vad jag kunde tänkas behöva, säkert ett gosedjur eller två, och hoppade ut genom fönstret i mitt och brorsans gemensamma rum. Mamma följde alltid min korta färd genom köksfönstret, där hon kunde se hur jag med bestämda steg gick genom trädgården och upp i den glesa skogen.
Färden gick alltid till en och samma destination, hem till Karl-Johan och Rut. De var ett äldre par som bodde på en liten gård, bara några hundra meter från vårt eget hem. Att min resa alltid tog mig dit berodde på att jag visste att jag skulle välkomnas med öppna armar; i deras sällskap kände jag mig trygg. Vid tillfällen som dessa ringde det efter en stund i telefonen hemma hos mamma och pappa. Det var Karl-Johan som ville meddela att ”nu har vi en liten rymling här.”
På parets gård var det alltid så lugnt och skönt, med undantag för kalkonernas återkommande kluckande. Jag ska erkänna att jag var lite rädd för de stora fäna, med sina grova kroppar, lustiga utväxter på halsen och enträgna nyfikenhet. Komma fram och undersöka mig närmre ville de gärna göra i samlad trupp.
Jag sprang bakom benen på Karl-Johan, med hjärtat hårt pickande i halsgropen, för att inte låta dem komma alltför nära. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tycka om dem, för att de lät så roligt och för att de, liksom jag, hade en tendens att rymma. Det hände med jämna mellanrum att det plötsligt stod en flock kalkoner i vår egen trädgård och väsnades. Jag antar att de också ville komma bort ibland.
På gården fanns också kaniner som jag fick hjälpa till att mata och självklart klappa. Jag mins såväl känslan av deras lena päls under mina små händer, det regelbundna smaskandet när de tuggade i sig en maskros eller två, deras stora blanka ögon som blickade uppå mig där jag stod hukad över dem.
I köket luktade det alltid gott av hembakat och allt som oftast hade Rut en nybakad plåt med bullar som väntade. Vid det lilla köksbordet i trä fick jag avnjuta de varma vetebröden med saft eller iskall mjölk, alltmedan jag lyssnade till Rut när hon berättade en anekdot eller svarade på någon av mina tusentals frågor. Innan det var dags att återvända hem, när rymningen var avklarad, brukade hon stoppa på mig några karameller.
Idag känner jag mig lyckligt lottad över att jag hade så många trygga vuxna omkring som barn. Karl-Johan och Rut var inte de enda som bistod med ett slags andra hem, i min närhet fanns även farbror Jansson, Affe och Inger, Marianne och Kalle. Andra vuxna än mina föräldrar som jag visste att jag kunde förlita mig på.
Det brukar sägas att det krävs en by för att uppfostra ett barn och kanske ligger det någonting i det. Jag kan i alla fall se att det hade en positiv påverkan på min egen uppväxt. Det har inspirerat mig till att själv vara en trygg vuxen; en lugn hamn dit man kan vända sig när man behöver.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
