I det ofrivilliga rampljuset
En av mina favoritsysslor på fritiden är att gå på konsert. När jag var ung, pigg och rastlös var det maffig underhållning på stadiumnivå som gällde. Att stå och trängas med tusentals andra, känna främlingars varma kroppar alldeles nära, att skrika sig hes och hoppa i takt var det bästa jag visste.
Som 41-åring däremot, med ett trytande tålamod, ansatt av en diffus ryggvärk och med ett allt större behov av att hålla min personliga sfär fri från intrång, är tanken på att knuffas med svettiga obekanta desto mindre aptitretande. En ståplats på Ullevi lockar inte längre. Jag sitter hellre utmed sidlinjen och överlåter hoppandet åt yngre förmågor.
När jag måste bryter jag mot mina principer. Som när lokalen faktiskt inte har några sittplatser. Eller om jag känner mig särskilt entusiastisk och är beredd att offra min egen bekvämlighet för ett par timmars fuldans till tonerna av ett favoritbands musik.
Mina nuvarande preferenser har fått mig att uppskatta de mindre konserterna. Intimiteten som uppstår mellan artist och publik i en liten lokal är svårslagen. Allt blir närmre. Mer intensivt. Att på nära håll kunna lägga märke till detaljer ger upplevelsen en annan dimension.
Jag har lagt märkte till att somliga åskådare själva gillar att vara i blickfånget. Hänger på kravallstaketet med tindrande ögon. Söker kontakt med bandet. Vill bli sedda och uppmärksammade. Chansen att så sker är desto större på små konserter.
För mig som gillar anonymitet är det ett tveeggat svärd. Jag hänger hellre i periferin. Beundrar på avstånd. Vill inte direkt att de på scenen ska lägga märke till mig. Kanske handlar det om prestationsångest. Att jag på något sätt är rädd för att framstå som otillräcklig; att min nivå av entusiasm inte duger.
Ni kan kanske därför föreställa er den panik som uppstod när jag oavsiktligen hamnade längst fram vid scenen på en mindre festival. Innan bandet gick på stod jag i utkanten av publikhavet. Sedan blev trycket så hårt att jag, till min stora fasa, långsamt transporterades längre och längre fram.
Det enda som skiljde mig från kravallstaketet var två småväxta kvinnor som jag med mina 184 cm tornade över. Som om det inte vore nog hamnade jag även rakt i en strålkastares skoningslösa framfart. I kontrast till lokalens mörker stod jag ut som en blinkande fyr i en stormig natt.
Och så som en mal söker sig till glödlampan, kunde inte frontmannen låta bli att ständigt söka ögonkontakt med mig. För vem ska man titta på om inte den jättelika kvinnan längst fram, som med rådjursblick står fastfrusen i skenet från strålkastaren?
Jag vet, det låter inte så farligt. Problemet var bara att jag aldrig hört talas om bandet ifråga. Jag hade inte en susning om vilka de var och skämdes över att så var fallet. Det enda jag kunde göra var att le brett, låtsas sjunga med och klappa mina händer med sällan skådad förtjusning. Allt medan jag i ögonvrån såg min bror flina åt mig från en mindre utsatt plats i publiken.
Jag hade god lust att sjunka ihop och kräla iväg längs golvet men kom fram till att det nog skulle vara mer uppseendeväckande, så jag stod snällt kvar vid scenen och fortsatte min charad som hängivet fan, med kallsvetten droppande från ryggen.
Naturligtvis var allt uppförstorat i mitt huvud. Jag blev varken påkommen eller utbuad. Och inte heller avskräckt. Snarare hjälpte det mig att våga vara mer avslappnad, att inte ta allt så allvarligt. Så jag fortsätter att gå på intima spelningar. Jag har till och med blivit så djärv att jag numera håller mig näst längst bak.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
