Truls, oväntad vinnare av Jerringpriset
Självklart satt jag klistrad framför rutan när Idrottsgalan gick av stapeln. Att pingisliraren Truls Möregårdh skulle ta hem Jerringpriset trodde jag inte, trots att det är sporten jag älskar över alla andra.
Visst, Idrottsgalan kan likt de flesta typer av galor innehålla lite väl mycket av stolpiga tacktal, obegripliga “humoruppträdanden” och inbördes beundran. Men självklart vill jag som idrottsfantast ändå inte missa den.
Det ska sägas om just humorbiten att det är inget önskvärt uppdrag att framträda som komiker på Idrottsgalan. Ty, min uppfattning är att det är avsevärt mycket svårare att dra ner skratt där än på exempelvis musik- eller filmgalor.
Att applådera väldigt länge åt pristagare gillar idrottspubliken dock. Jag vet inte om det sitter djupt inne hos just idrottsfamiljen ända sedan Börje Salming fick sin mäktiga standing ovation i Toronto vid Canada Cup 1976.
Idrotten är något som engagerar på ett sätt som inget annat kan mäta sig med. Över tre miljoner människor i Sverige är medlem i någon idrottsförening. Dess betydelse för folkhälsan både ur ett fysiskt och psykiskt perspektiv går inte att sätta ord på.
Och förutom alla eldsjälar till ledare och “vanliga” idrottare där ute så finns också toppen på isberget av svenska elitidrottare, som de flesta denna kväll var samlade i Strawberry Arena (det känns inget bra att skriva det namnet)
Sara Sjöström inledde med att sopa hem “Årets kvinnliga idrottare”. Det var tydligen sjunde gången hon vann det priset och hon är den som totalt vunnit mest olika priser vid Idrottsgalan någonsin. Bragdguldet har hon redan vunnit maximala två gånger, fler gånger får man inte tilldelas det.
Bragdguldet vanns nu av Armand Duplantis (något som var klart sedan tidigare). Jag noterade att han pratade mycket bättre svenska nu än senaste gången, för typ ett halvår sedan, som jag såg honom intervjuas. Det går framåt om man vill.
När det drog ihop sig till Jerringpriset, kvällens sista pris, trodde jag inte på pingisliraren Truls Möregårdh i kamp mot giganterna Duplantis och Sjöström.
Men plötsligt var det bara Armand och Truls kvar och i ett sånt läge kan det gå hur som helst. Och denna gång fick den fantastiske svenskamerikanen nöja sig med att bli nånting som han aldrig blir i en stavhoppstävling, tvåa.
Truls Möregårdhs dubbla silver vid OS räckte. Förstod jag det inte innan så förstår jag definitivt nu vilket genombrott pingisen fick vid OS. För min klubb AGA BTK har det varit en aldrig skådad sinande ström av förfrågningar från barn som vill börja spela sedan dess. Men även en del vuxna.
Att Truls Möregårdh nu även vann Jerringrpriset lär inte minska på intresset. Är ni redo för en ny anstormning kära klubbkamrater i AGA BTK?
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
