Det var ju såhär man hade hoppats på att få uppleva gårdagskvällen. Men inte en femetta blev det. Förutom ett gäng i baken. Foto: Erik Widlund
Det var plågsamt att se Indianerna falla igenom
Som att se en trafikolycka i slow-motion. Eller att sjunka alltmer i kvicksand. Så var det att uppleva gårdagens match för Indianerna och epitetet sämst när det gäller får tyvärr stå fast ytterligare ett år.
Det har varit riktigt roligt att kolla på Indianerna Speedway i år. För första gången på flera år. Där har funnits en kapacitet och laganda som saknats tidigare när det mest varit mycket snack och lite verkstad. Detta har känts av även hos publiken och det har blivit mer drag med större publiksiffror och mer flaggor som det viftats med.
Gällande lagets kapacitet har man också kunnat känna att det här är ett lag som är tillräckligt bra för att ta guld. Den känslan har inte funnits ofta där.
Just av den anledningen kändes gårdagens haveri extra smärtsamt att beskåda. Det var plågsamt att se hur förare som under serien varit så framgångsrika på banan nu istället kämpade för att bara hänga med och knipa nån enstaka poäng.
Som att se en trafikolycka i slowmotion var det, typ.
I söndags kväll regnade det i Kumla. Rätt rejält under i alla fall en timme. Jag svor för mig själv när jag drog upp kapuschongen över huvudet cyklandes iväg till ett ärende samtidigt som regnet bastant föll över mig. Att jag svor berodde dock inte på att jag tyckte synd om mig själv utan den första tanken som for genom huvudet var, “det här är inte bra för Indianerna”.
Jag fattade att det skulle kunna innebära trubbel. Ty, de har kört in sig på banan i år och faktiskt haft tur med vädrets makter för en gångs skull. Det har knappt regnat nånting inför, eller under matcher, så förarna har verkligen kunnat lära sig banan. Men just när en sån bana förändras något riskerar fallet att bli extra tungt för hemmalaget.
När jag själv åkte förbi motorstadion under måndagen passade jag på att svänga in till arenan. Bara för att se med egna ögon hur det såg ut. Visst, några större vattenpölar låg där vid innerkanten, men med blotta ögat såg det ändå bra ut.
Min molande oro dämpandes något när jag åkte där ifrån och försvann ännu mer när jag synade laguppställningarna och tyckte att Indianernas sjua var minst lika bra på papperet. Men oron kom tillbaka med blixtens hastighet när matchen drog igång. Det syntes omgående att Indianerna inte alls kände sig hemma på ett sätt som man inte varit i närheten av att se någon gång tidigare under säsongen.
Om detta enbart berodde på banan eller slutspelsfrossa låter jag vara osagt. Dessutom har jag länge känt att Indianerna är dåliga på att hitta in i matcher om de kommer fel in i den. Lag som Västervik, Lejonen och Smederna faller aldrig igenom på samma sätt, det kan ta några heat när de famlar runt i blindo, men tids nog växlar de alltid upp och anpassar sig efter hur banan ser ut för dagen. Den förmågan saknar Indianerna.
Det finns mycket som jag gillar med Indianerna. Allt ifrån kulturen som är kring hela klubben, hur man gått i bräschen för att satsa på svenska ungdomar och öppenheten och vänligheten som alltid präglar föreningen, vem man än pratar med, oavsett om det är lagledare, förare eller pressvärdar.
Men är det nånting som verkligen sticker ut å det negativa är det klubbens förmåga att alltid lyckas vara som sämst när det gäller som mest. Som jag skrev i min matchartikel igår, det verkar sitta djupt inrotat i väggarna och klubbens DNA.
Varför det är så har jag inte en aning om. Men att det är så kan ju vem som helst som följer laget och har hyfsad koll på historiken konstatera. Jag kan inte minnas vilket år senast som Indianerna växlade upp istället för att växla ner i ett slutspel.
Den här matchserien är såklart över. Det funkar inte att förlora med 18 poäng hemma mot Västervik och vända på det. Allt som allt tar jag ändå med mig att det varit roligt att kolla på speedway i år igen och att Indianerna i sitt lagbygge är på väg åt rätt håll.
Nästa år då jävlar.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
