Värme mellan människor får vi av att vara tillsammans.
Biskop Mikael Mogren skriver om att han på många sätt upplever ett allt kallare samhälle och att kyrkan där har en väldigt viktig roll att fylla.
På Grönland är 91 procent av befolkningen medlemmar i den grönländska lutherska kyrkan. När jag träffade biskopen, Paneeraq Siegstad Munk, frågade jag henne hur det är möjligt att ha 91 procents medlemstal. Hon svarade att livet kan vara hårt på Grönland. Klimatet, mörkret, den geografiska och politiska utsattheten, gör att människor måste hålla ihop.
Den grönländska kyrkan bidrar till sammanhållningen. Befolkningen döps, deltar i gudstjänster, de sjunger och ber tillsammans. Biskop Paneeraq Siegstad Munk beskrev ett samhälle som hänger ihop, och det beror på att många människor – ofta med enorma geografiska avstånd - upplever närhet till gudstjänstlivet. Den där sammanhållningen betyder också värme. Värmen mellan människor sprids av att traditioner och relationer fungerar.
Grönland visar hur kyrkan kan göra det varmare mellan människor. Det kan behövas. Jag träffar inte sällan vuxna svenskar som anser att Sverige håller på att bli kallt. En del berättar om flyktingar som skickas hem till diktaturer, trots att de har både jobb och bostad i Sverige. Andra talar om nedskärningar inom folkbildningen, det stolta arv som ända sedan husförhörens tid har lyft fattigt folk till läsande och skrivande medborgare.
En del äldre svenskar berättar hur de har fått det svårt på grund av digitaliseringen. De flesta kontakterna med myndigheter, banker, service och vård, ska skötas digitalt. Det är inte lätt för den som inte är van, och kanske ser dåligt, eller har blivit stel i fingrarna.
Det är även träffpunkter som går förlorade när posten och banken har stängt sina lokala kontor. På många orter är det numera endast kyrkans gudstjänster som är öppna och välkomnande mot alla, efter att macken slog igen.
Idag söker sig många människor i Sverige till kyrkornas gudstjänster. Då är det viktigt att vi är där och tar emot. Det ska inte vara möjligt att komma till en gudstjänst, utan mänsklig kontakt. Småpratet innan och efter gudstjänsten är ovärderliga tillfällen att nå varandra. Hej, nick och blick, gör skillnad.
Nyligen hände något speciellt i vårt land. Tidigt i gryningen den 19 februari lade människor ut hemstickade halsdukar vid busskurer och parkbänkar. Det var gåvor i det tysta från kyrkliga syföreningar och diakonigrupper.
Många tog det stickade plagget och värmde sig. Med gåvan följde en uppmaning att göra något snällt för någon annan. Det är ett lika lågmält som kraftfullt budskap: Vi kan alla bidra till ett varmare samhälle.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
