Feminismen behövs – mer än någonsin

”Vi är redan jämställda.”

Det är ett påstående som ofta hörs i debatten. Men stämmer det verkligen?

Feminism handlar om en grundläggande princip: kvinnor och män har samma värde och ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Ändå lever vi i ett samhälle där makt, pengar och inflytande fortfarande är ojämnt fördelade mellan könen.

Sverige lyfts ofta fram som ett av världens mest jämställda länder. Det är vi på många sätt. Men att vara ”bäst i klassen” betyder inte att vi är klara. Kvinnor tjänar fortfarande i genomsnitt mindre än män. Kvinnor tar fortfarande större ansvar för hem och familj. Och mäns våld mot kvinnor är fortfarande ett allvarligt samhällsproblem.

Detta är inte en slump. Det är resultatet av strukturer som under lång tid gett män mer makt än kvinnor – politiskt, ekonomiskt och socialt. Dessa strukturer påverkar oss fortfarande, både i samhället och i våra relationer.

När någon säger att ”mannen bestämmer” i ett förhållande kan det låta oskyldigt. Men i grunden handlar det om makt. Ett jämställt förhållande bygger på gemensamma beslut och delat ansvar. När en person kontrollerar den andra återskapas samma ojämlikhet som feminismen försöker motverka.

Motståndare hävdar ofta att feminister hatar män. Det är fel. Feminism handlar inte om att trycka ner män – det handlar om att lyfta alla. Även män påverkas negativt av snäva könsnormer som säger att de ska vara starka, inte visa känslor och alltid vara den som tjänar mest. Ett mer jämställt samhälle gynnar oss alla.

Andra säger: ”Men män blir också diskriminerade.” Ja, det stämmer att könsroller kan begränsa även män. Men feminismens fokus ligger på att förändra de strukturer som historiskt och fortfarande främst missgynnar kvinnor. Att uppmärksamma kvinnors ojämlikhet innebär inte att förneka mäns problem – det innebär att ta itu med roten till obalansen.

Globalt är situationen ännu tydligare. I många länder saknar kvinnor grundläggande rättigheter som att äga egendom, välja vem de ska gifta sig med eller fatta egna juridiska beslut. Jämställdhet är långt ifrån en självklarhet.

Feminism är därför inte en överdriven rörelse från det förflutna. Det är en nödvändig kamp för mänskliga rättigheter här och nu. För ett samhälle där ingen begränsas av sitt kön. För relationer som bygger på respekt och delat ansvar. För en framtid där våra barn växer upp med verkligt lika möjligheter.

I en debattartikel skriven av, Lina Stenberg, vd och grundare, Jämställdhetsinstitutet

Maja Lundkvist, rapportförfattare, framkommer det att jämställdheten har backat i vårt land. Som till stor del beror på Tidö-regeringens antifeministiska politik.

Sedan 2022 har skillnaderna ökat mellan kvinnor och män på flera sätt. Kvinnors ohälsa har ökat mer än männens, löneklyftan har vidgats och de kvinnliga pensionärerna har fått det ekonomiskt allt tuffare. Uttaget av föräldraledigheten är fortfarande ojämställd och fler ensamstående mammor klarar inte månadens utgifter.

I deras granskning som ser till de mest grundläggande jämställdhetsfrågorna blir det tydligt att regeringen medvetet har försämrat läget.

De skriver också att fyra år till med Tidögänget kommer urholka svensk jämställdhet ännu mer och göra livet ännu svårare för kvinnor.

Frågan är inte om feminismen behövs.

Frågan är om vi har råd att vara utan den?

Den 8 mars är inte bara en dag i kalendern. Det är en påminnelse om att kampen för kvinnors rättigheter aldrig får tas för given. Trots decennier av arbete, lagstiftning och samhällsdebatt lever kvinnor i Sverige 2026 fortfarande med konsekvenserna av ojämställda strukturer. Feminismen är därför inte en valfri idé – den är en nödvändighet.

När kvinnor mördas är det inte “enskilda fall”

I Sverige dödas varje år kvinnor av en man de har eller har haft en relation med. Det är en brutal verklighet som skär rakt igenom alla vackra ord om jämställdhet. Enligt Brottsförebyggande rådet har tiotals kvinnor mist livet de senaste åren i just dessa situationer. Det är inte olyckor. Det är inte undantag. Det är ett systemfel.

När kvinnor inte vågar söka hjälp, när de inte blir trodda, när skyddet brister – då är det samhället som sviker.

Strukturerna som håller oss tillbaka

Det är bekvämt att peka på enskilda gärningsmän. Men det räcker inte. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män. Kvinnor tar fortfarande störst ansvar för hem och omsorg. Sexistiska attityder lever kvar i arbetslivet, i politiken och i vardagen. När kvinnor söker stöd för våld i nära relationer möts de alltför ofta av misstro eller byråkratiska hinder.

Det här är inte ”kvinnofrågor”. Det är samhällsfrågor.

Vi vet vad som fungerar - nu måste det göras

Det finns lösningar som gör skillnad:

· Fler skyddade boenden och snabbare stöd till våldsutsatta

· Utbildning om normer och jämställdhet redan i skolan

· Arbetsgivare som aktivt motverkar lönediskriminering och trakasserier

· Ett rättsväsende som har resurser och kompetens att agera snabbt och rätt

· Ett starkt civilsamhälle som fortsätter driva frågorna framåt

Det handlar inte om att uppfinna hjulet. Det handlar om att prioritera.

8 mars är en påminnelse - och en uppmaning

Internationella kvinnodagen är inte till för att vi ska klappa oss själva på axeln. Den är till för att vi ska se verkligheten som den är och våga förändra den. När kvinnor fortfarande mördas av dem som borde älska dem mest, då är det uppenbart att vi inte är i mål.

Jämställdhet kommer inte av sig själv. Den kräver handling – varje dag, i varje kommun, i varje hem.

Det är dags att ta det på allvar. För våra döttrar. För våra söner. För det samhälle vi vill lämna efter oss.