"Vi är inte övergivna"
Biskop Mikael Mogren skriver om året som varit och filosoferar även kring den stundande julen och hur vi kan ta med oss information från jesu födelse till dagens samhälle.
I mitt fönster står en julkyrka. Den har väggar av tunna spånskivor. Jag fick den i julklapp när jag var åtta år och sen dess har den lyst alla jular. Den är vitmålad och har svart tak med glitter. Inuti finns en glödlampa så att det lyser ur fönstren. Att ta fram den ur sin kartong och undersöka om lampan fungerar, tillhör förberedelserna i december. När den står i fönstret och lyser känner jag trygghet.
Det är samma känsla när min julkyrka lyser, som när jag hör låten Koppången. När jag åker norrut från Orsa går vägen över Koppången. Det är en myr som numera är naturreservat. Där brukar jag tralla melodin:
Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit.
Från den trygga, gamla kyrkan
klingar sången ända hit.
Så här vid ännu en jul har jag lätt att känna vemod. Jag tänker på det som är annorlunda mot förra julen. Ett par personer som stod mig nära har dött under året, och så kan det vara för många. Det är också ett otäckt läge i världen, med konflikter på många håll. Jag har engagerat mig för de barn som Ryska armén kidnappar i Ukraina och för till läger långt bort mot japanska gränsen, eller uppe i Sibirien. De barnen är 35.000, så vitt man vet, och de är en del av Putins krigföring. Pojkarna lär sig att bli soldater och slåss mot Västeuropa. Flickornas uppgift är att föda barn tidigt.
Tyvärr är de här barnen bara ett exempel på hur hårt och grymt det är på många håll, ibland också i vår närmiljö. Det gångna året har för mig präglats av många samtal om ensamhet och förlust. Förluster drabbar alla, men många bär också en känsla av att samhället sviktar. Osäkerhet och otrygghet smyger sig in.
Skolskjutningen på Risbergska i Örebro skakade mig djupt, och de återkommande bombdåden har blivit en dyster påminnelse om hur våldet allt oftare tränger sig in i människors vardag. Sociala medier blir asociala, det anonyma hatet tar över samtalet. Många använder bilden av ett Sverige som är på väg att glida isär.
I höstas kom jag med en ny bok som handlar om den långa kedja av liv, som är den kristna trons vandring genom seklerna. Länkarna håller ihop så länge kristna trons traditioner överförs till nästa generation. Min bok har en titel som kommer djupt ur mina erfarenheter. Den heter “Vi är inte övergivna”.
Även Herrens moder Maria måste ha känt sig övergiven. Julens firande handlar om tonårsmamman Maria som inte får husrum när hon ska föda, utan tvingas söka skydd i ett stall. Kort därefter måste hon fly tillsammans med sitt nyfödda barn.
Ännu en flyktingfamilj bland alla som genom historien lämnat sitt hem med mer oro än packning. Maria har genom århundradena blivit ett välkänt ansikte. Bredvid henne står Josef – han som ofta försvinner i bakgrunden. Jag menar att vi behöver honom i berättelsen. Josef stod inför en verklighet som riskerade att slå sönder allt han kände till. Han visste att barnet Maria bar inte var hans.
Ändå valde han att stanna, att ta henne till sig och att göra hennes barn till sitt eget. Han gick in i två andras liv när det hade varit enklare att gå därifrån. Han tog ansvar när omständigheterna var oklara och när omvärlden säkert hade åsikter. Josef är den som säger: ”Jag överger dig inte. Jag gör plats. Jag går med dig.”
Det verkar vara modernt att tala om traditioner. Traditioner är när vi gör sådant vi känner igen, sedan lång tid. Traditioner ger sammanhang. Ordet tradition kommer från latinets tradere. Där betyder det att överlämna egendom mellan generationerna. Det som är fint och rejält ska vi överföra.
Ibland har jag hört svenskar säga: ”Det är bara en tradition”. Då kan de mena något nedsättande, som att det skulle vara mindre värt att fira jul av tradition, eller att vara medlem i kyrkan av tradition. Så där är det inte för mig. Det är fint med traditioner och de kan överföras över generationerna i många århundraden. Vilka värden traditionerna är bärare av, det är svårt för en utomstående att bedöma.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
