Jag kommer titta
extra noga ibland

Precis innan man kliver in i ett flygplan kan man för ett ögonblick genom ett litet fönster skymta piloterna där de sitter i cockpit och bläddrar i manualer eller vad dom nu gör. Jag medger att jag försökte titta extra noga senaste gången jag flög. En av dem skrattade, det kändes uppmuntrande.

Det var i våras, strax efter att en Airbus från Germanwings med 150 människor avsiktligt styrts mot en bergvägg i franska Alperna av en pilot, som – visade det sig – behandlades för depression.

Vem kan man lita på? Jag litar förstås på piloterna. Det är inte mycket att välja på. Alternativet är att inte kliva på.

Jag litar även på de flesta av mina medtrafikanter när jag kör bil. Att de inte ska köra på och döda mig. På marken ges man också ett visst handlingsutrymme, kan väja och bromsa.

Men att sitta i ett plan och plötsligt inse att piloten är galen ger bara plats för fasa.

Att sitta helt fredligt i en konsertsal eller på ett café när religiöst hjärntvättade galningar kliver in och börjar skjuta är fasansfullt.

”En barbarisk krigshandling”, sammanfattade franske predidenten terrordåden i Paris fredagen den 13:e.

Jag håller med. Det är precis samma sjuka krigshandlingar som drabbat folk i Irak, Syrien, Afghanistan i fruktansvärt många år nu.

Det är därför så många flyr därifrån. Från självmordsbombarnas fasor. Från IS-terror, från striderna på marken - från bomberna från luften där amerikanska, franska, brittiska - och nu ryska - plan sprider död även bland oskyldiga fredliga människor.

Det går inte att bortse från att USA:s och Storbritanniens angrepp på Irak 2003 - utan stöd av FN och trots omfattande folkliga protester - bidrog till att skapa det nuvarande mördarläget. Storbritanniens dåvarande ledare Tony Blair har nyligen, som en omvändelse under galgen, medgett att det var ett misstag.

Man bör också minnas att Frankrikes Nicolas Sarkozy var den som ivrigast drev på västländernas ingrepp och angrepp på Libyen med militärt stöd även från Sverige. Resultat: en stat i upplösning där fanatiska terrorgrupper kunnat växa sig starka.

De sådde vind och vi får skörda storm.

Vem kan man lita på? Vem är det som kliver in i salongen? När smäller det nästa gång?

Terrordåden i Paris kommer att öka vår misstänksamhet, särskilt i storstäderna. Atmosfären kan bli otäck med ökad segregering vilket i förlängningen bäddar för nya tragedier.

Fanatiska jihadister som betraktar oss alla ”otrogna” som lovliga byten måste bekämpas på olika sätt. Det finns ingen quick fix med mera bombplan och storskaligt krig. Det har vi lärt oss.

Hög vaksamhet mot rekryteringar, en ekonomisk strypsnara runt IS där Saudiarabien måste tvingas att delta är två viktiga faktorer, har jag förstått. På marken är det nu kurder som tar mycket av striden mot IS. Det är oerhört modigt och uppoffrande och förtjänar vårt starka stöd. Dessvärre är Turkiets halvdiktator Erdogan av en annan mening, rädd som han är för kurdiskt självstyre.

Inte är det lätt. Jag vill fortsätta att lita på mina medmänniskor. Alternativet är mycket sämre. Men jag kommer att titta extra noga ibland.