Att dra in allt stöd till Maiken är ett ofattbart hänsynslöst beslut
Jag har försökt att se saken från olika synvinklar. Men hur jag än vänder och vrider på det känns det som ett ofattbart hänsynslöst beslut att dra in all personlig assistans för en kvinna som är blind, autistisk och har en svår intellektuell funktionsnedsättning.
Under ganska många år nu har jag skrivit för Sydnärkenytt, men aldrig kan jag minnas att en artikel fått sådan spridning, eller lästs av så många, som den jag publicerade om Maiken förra veckan. Det finns ju statistik som gör att vi kan följa sånt.
Det känns bra att den nått ut ordentligt, för så här får det inte gå till!
Jag har verkligen försökt att se saken från olika synvinklar, familjens och kommunens, men hur jag än vänder och vrider på det så känns det som ett ofattbart hänsynslöst beslut som Kumla kommun har tagit. Maiken är blind, autistisk och har en svår intellektuell funktionsnedsättning som gör att hon utvecklingsmässigt är på ett och ett halvt års nivå. Allt detta finns dokumenterat i flertalet olika utredningar, bland annat kommunens egen, trots detta valde kommunen att dra in allt stöd till henne kring den personliga assistans som innan låg på 141 timmar i veckan.
Varför de gjort det är det ingen som förstår. Familjen förstår inte. De som försökt hjälpa familjen förstår inte heller. Och jag fattar definitivt ingenting. Jag försöker få ett svar på frågan om varför, men hänvisas endast till sekretess. Något som blivit allt mer bekvämt att gömma sig bakom vid obekväma frågor.
Förslaget till beslutet att ta ifrån Maiken all trygghet och stöd kom från en enskild handläggare, men som i alla fall när det gäller personlig assistans hade socialnämndens arbetsutskott sista ordet och det är alltså där som beslutet klubbades igenom.
I utskottet sitter representanter från flertalet partier. Så det är inget enskilt parti som går att peka ut för haveriet, även om nämndens ordförande är socialdemokrat.
Att skyddsnätet för utsatta individer försvunnit alltmer är uppenbart. Det viktigaste numer inom dylika fall förefaller inte vara att hjälpa dem som verkligen behöver hjälp utan att hitta kryphål i lagen som gör att man kan strunta i att hjälpa dem och istället stolt visa upp att man har sparat in pengar till kommunen.
Man har iskallt räknat med att Maikens mamma helt ska ge upp sitt eget liv för att ta hand om Maiken. Och detta har mamman Kaidi också gjort. Dygnet runt är hon nu hemma för att ta hand om sin flicka som behöver skötas om nästintill hela tiden. ”Jag känner mig som en blomma som helt har vissnat”, sa Kaidi till mig när vi träffades.
Hennes man Mihkel berättade att han blev chockad över den skillnad kring rättigheter och stöd som finns beskrivet i lagar och fina formuleringar på kommuners hemsidor jämfört med hur den råa verkligheten ser ut.
Jag har alltid bott i Kumla och alltid varit stolt över att vara kumling. Något sug att flytta till Örebro eller nån annanstans har aldrig funnits, ty jag har alltid tyckt att Kumla känts som den bästa platsen att bo i. Men efter mitt möte med Maiken, Kaidi och Mihkel så kände jag mig faktiskt inte alls stolt över att vara kumling. Tvärtom.
När jag skakade deras hand, tittade dem i ögonen och sa adjö skämdes jag å min kommuns vägnar. Det är en känsla jag aldrig har haft tidigare. Jag har sannerligen skämts för mig själv massor av gånger, men aldrig för min kommun.
Jag hoppas verkligen att det här beslutet förändras. Både för familjens skull, men även för Kumlas. Vi är bättre än så här. Eller hur?
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
