Svar på “Laxå - Den ljusnande framtid är vår”

För några år sedan, kände jag inte Pär jinnerstrand så som jag gör idag.  Jag hade mer koll på hans barn, några bonusungar och barnbarn. Men såklart visste jag ju vem han var. 

Det visste ju alla. 

När en var någonstans och folk frågade var en kom ifrån. Så sa de;

”Den där Jinnestrand äger ju hela Laxå”. 

”Ja, jo… nästan, och det är väl bra. Annars skulle ju ingen äga det och vad händer med det då?!” brukade vi säga.

Då ändrades tonläget och människorna ställde sedan frågan lite snopet till sig själva;

”Nä, vad skulle hända med det då? Om ingen vill ha det och göra något med det, så är det ju bra att någon köper det och vågar satsa” 

När jag efter några uppmärksammade ungdomsprojekt blev tillfrågad att vara med i Laxå Rotaryklubb, hade jag fortfarande lite fördomar om detta ”gubbgäng” av chefer och företagare. Inte mot dem personligen. Utan mest för att jag trodde att jag inte passade in där. Ganska snart skulle jag upptäcka att jag passade in alldeles utmärkt. För, alla brann precis som jag, i hjärtat.  För att göra gott. För att väcka drömmar hos våra barn och ungdomar. För framtiden. För att verka i vår lilla kommun och göra den värd att bo och leva i. Sen är vi förstås olika på många sätt allihop. Och jobbar med olika saker. 

Det är liksom Rotarys riktlinjer. Att vi ska vara olika. Men verka tillsammans för en bättre värld, kommun, plats. Att var och en ska vara kuggen i ett hjul. Tillsammans. Annars går det inte. Så den viktigaste drivkraften ska vara att vilja göra gott för andra. 

Pär är en av mina Rotarypappor, brukar jag säga. Jag har en till.  Men honom får jag skriva om en annan gång.  För mig har Pär blivit en förebild och en vän. En driven entreprenör och eldsjäl med ett varmare hjärta än jag förut anat. 

Jag har med tiden även insett att vi är väldigt lika. Vi är lika starksköra när det gäller våra kall i livet och vi har varsitt brinnande hjärta. Hjärtan som brinner för familj, vänner, och jobb. Men också för vårt hem (Laxå) och dess invånare. 

Alla hjärtan som brinner kan ibland flamma till ordentligt. Vi kan båda bli redigt frustrerat förbannade över situationer.  Trots att vi i grunden är rätt lugna och sakliga. Men som jag brukar säga; ”Jag är bara arg när jag bryr mig”

När jag inte längre orkar bli arg och argumentera. Då kan ni börja oroa er. För, hjärtan som brinner kan även slockna. Som eldjsäl blir du hyllad och älskad. 

Tills en dag då du tappar glansen. 

Kanske lyckas du inte längre skapa en bra ungdomsverksamhet för att förutsättningarna är dåliga. Eller företaget du satsade på och trodde skulle skapa arbetstillfällen och ge ett lyft till en hel ort, visade sig vara fejk och rasade efter att du lämnade. Trots att visionerna är stora och goda så kan förutsättningarna plötsligt förändras, ibland av anledningar som vi kanske inte alltid kan påverka, så vi misslyckas. 

Jag kan inte hela den här tragiska historien fram och tillbaks in i minsta detalj. Men jag vet att Pär alltid jobbar med intentionen att det ska vara positivt för Laxå. 

Jag vet också att han är en människa, precis som alla vi andra. Vi kan alla göra misstag i tron att andra har samma goda intentioner som vi. De misstagen har även jag gjort och litat på visioner och löften. 

Att vara arg är en sak. Att sprida hat, något annat. 

Det oroar mig verkligen att en del människor väljer att fortsätta gå till personangrepp i sociala medier, och håna en personlig, ärlig och sårbar insändare, där Pär ödmjukt berättar hur det gick till och ber om ursäkt för hela misstaget och förklarar att han inte tjänat annat än olycka på detta projekt.

Vi behöver varenda eldsjäl och drivande entreprenör för att vårt Laxå ska få livslust och blomma igen. Förstår ni inte det? 

Vi kan välja hat. Eller så kan vi välja att se den goda människan bakom ett misslyckande och försöka minnas allt bra som gjorts förut och kan komma att göras om vi tror på varandra igen. 

Människor som aldrig misslyckas, kommer heller aldrig lyckas med något, av rädsla för att göra fel. 

När hat och förakt sprider sig mer än medmänsklighet och empati, tystnar de hjärtan som en gång brann. 

De som en gång alltid försökte, för att göra gott. Inte bara för sig själva, utan även för andra. 

Känslor är tillåtna. Förtvivlan och oror över det som hände. Ilska och frustration. Det är ok. Det tyder på engagemang och hjärta.  Men sedan måste en släppa det som varit och fundera över vilken kugge en själv är för att hjulet ska rulla framåt. Vi måste förlåta och gå vidare. Vi bor ju här i kommunen tillsammans. 

Vi behöver inte älska varann allihop. Eller hålla med varandra i alla frågor. Men kan vi snälla sluta att sprida hat? För hatet oroar mig mest. 

Hat är antagligen det största och farligaste miljögiftet som finns. 

Tack för allt, Pär!