”Till julen ska varenda unge vara glad”, Eller?

Utredningen beställdes i mars 2024. En person fick i uppdrag att utreda Förskole- och skol- strukturen i Kumla kommun. Den 6 november 2024 publicerades det på Kumla Kommuns hemsida om att det pågick en stor utredning av förskole- och skolstrukturen. Det framgick att utredningen gjordes för att möta demografiska utmaningar och säkerställa en hållbar och likvärdig utbildning för kommunens barn. Där framgick att resultatet av utredningen skulle presenteras i december 2024.
 

Utredningen presenterades offentligt den 3 december 2024. Alltså cirka nio månader efter att den påbörjades. Under dessa nio månader fördes tämligen skrala kommunikationer till kommunmedlemmar. Transparens hade varit klädsamt. Detta för att det i utredningen framgår att det finns en vilja att centralisera skolor och förskolor i Kumla kommun så att det slutliga antalet enheter ska utgöras av fyra stycken. That’s it. Inte fler. 

Utredningen ska alltså utgöra underlag för ett beslut om en eventuell nedläggning av totalt nio redan befintliga enheter. Därtill så var det redan den 3 december 2024, satt ett datum då beslut skulle tas i nämnden – 17 december 2024. Beslut i kommunfullmäktige ska tas i februari 2025. Om ett beslut fattas om att avveckla så kommer vissa enheter att vara avvecklade redan höstterminen 2025. Som löken på laxen är utredningen på ynka 55 sidor. Det är därför, utifrån vad som hittills anförts, problematiken börjar torna upp sig här.

Sett till hur utredningen ska bruka underlag och dessutom till vilken typ av eventuellt beslut, så är det i alla avseenden relevant att ifrågasätta hur hela förfarandet har gått till och genomförts. 

Det har alltså tillsats, som nämnt ovan, en enda person att utreda förskole- och skolstrukturen i Kumla kommun. Syftet har uttryckts vara olika. Ena stunden är det skolstrukturen och syftet är centralisering. I nästa stund var syftet att utreda skolstrukturen för att se över lokalerna. Under mötets gång, den 10 december, kunde syftet med fog antas vara ekonomiskt. Utredaren kunde tyvärr inte närvara och det var ju synd. Den om någon torde kunna ha svarat på i vilket syfte utredningen gjordes. 

Det är osannolikt att en utredning av nu aktuellt slag beställs, utan att det uttryckts vad som är syftet med den och vad den ska bruka underlag för. Om så skulle vara fallet så vet ju inte utredaren hur den ska utreda. En sådan situation skulle vara högst oärlig gentemot utredaren – eftersom den aldrig kan veta när den är färdig med utredningen eller vilka frågeställningar som ska utgöra en del av ramen. 

Några frågeställningar går överhuvudtaget inte att utläsa i utredningen. Eftersom ett beslut om centralisering ska grunda sig på utredningen får man ändå anta att utredningen från början förväntas inrymma analyser som berör följd-
verkningarna, av alla relevanta slag i givet fall likväl som förmågan att bedöma ett barns förståelse. Detta eftersom barn berörs av det eventuella beslutet. En sådan utredning blir tämligen stor och tar tid. Därför är det också värt att ifrågasätta varför inte fler utredare satts på
uppdraget. 

En ensam utredare hinner inte göra en sådan utredning och få med allt underlag som krävs på nio månader. Men färdig är nu, den så kallade, utredningen. På hela 55 sidor. Hur man ens kan välja att kalla det för en utredning – speciellt när den ska ligga till grund för att eventuellt vidta högst ingripande åtgärder som påverkar barns vardag utan att barnen fått komma till tals – är i alla avseenden anmärkningsvärt. För att inte tala om hur det strider mot barnkonventionens syfte och ändamål. Barnkonventionen och alla barns rätt att få uttrycka sin åsikt.
 

Syftet med barnkonventionen är att stärka alla barns rättsliga status. Artiklarna 2, 3, 6 och 12 inrymmer grundprinciperna i barnkonventionen. Plockar man bort någon av dessa, genom att bortse från dem, så undermineras hela syftet och ändamålet med konventionen. Barnkonventionen utgör ett folkrättsligt instrument och Sverige ratificerade den utan reservationer 1990. Sedan januari 2020 är barnkonventionen direkt inkorporerad i svensk lag.
Artikel 2 uttrycker att varje konventionsstat är skyldig att respektera och tillförsäkra alla barn inom dess jurisdiktion, de rättigheter som anges i konventionen. Vidare ska detta göras utan åtskillnad av något slag. Detta oavsett barnets, dess förälder eller vårdnadshavares härkomst, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt. Fortsättningsvis föreskrivs att barnet ska skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.
 

Artikel 3 föreskriver att det i alla åtgärder, där barn berörs, ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Detta gäller vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. I artikel 3 framgår även att Sverige (genom att ratificera konventionen utan reservationer och direkt inkorporerat konventionen i svensk lag) förbundit sig till att, säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för omvårdnad eller skydd av barn uppfyller fastställda normer från behöriga myndigheter. Detta gäller särskilt säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.
 

Artikel 6 fastslår varje barns inneboende rätt till livet. Artikeln uttrycker också en skyldighet för konventionsstaterna att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barns rätt till överlevnad och utveckling. I proposition 2017/18:186 s.73 framhålls att, ”Det ankommer på konventionsstaten Sverige att, genom t.ex. lagstiftning, löpande se till att den interna svenska rättsordningen stämmer överens med landets internationella åtaganden. Dessutom är både statliga och kommunala myndigheter, liksom domstolarna, skyldiga att så långt det är möjligt tolka svenska interna rättsregler på ett sådant sätt att de blir förenliga med Sveriges konventionsåtaganden om de mänskliga rättigheterna (s.k. fördragskonform tolkning).” Fortsättningsvis framhålls också att, ”…lagstiftningen är statens främsta instrument för att garantera att barnets rättigheter tillgodoses i verksamheter, beslut och åtgärder som rör det enskilda barnet eller barn som kollektiv.”
 

Artikel 12 i barnkonventions föreskriver att alla barn har en yttrandefrihet som innebär rätten att uttrycka sina åsikter. Men också att få sina åsikter beaktade i alla frågor som berör dem. När barnets åsikter beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad. I Högsta förvaltningsdomstolens dom (HFD 2014 ref. 38) uttrycks i domskälen, att det måste göras en bedömning av barnets förmåga att förstå – vad barnet uttrycker sin åsikt om – i varje enskilt fall. Detta för att artikel 12 i barnkonventionen inte uttrycker några åldersgränser eller definitioner på begreppet
mognad.
HFD 2014 ref. 38 uttrycker alltså att det krävs att varje enskilt barn, som berörs av ett beslut, får uttrycka sina åsikter om beslutet. Detta ska också ske innan ett beslut tas. Görs inte det så inskränks barnens mänskliga rättigheter. Både i svensk rätt och på ett folkrättsligt plan. Det går inte att rädda upp genom att låta barnen uttrycka sina åsikter efter att beslutet är taget – för då kan inte barnet sägas ha fått delta i beslutsprocessen. För att kunna genomföra motslagskraftiga analyser av alla sannolika följdverkningar av ett eventuellt beslut, krävs bland annat en bedöm-
ning av hur barn kan komma att påverkas av beslutet och om berörda barn förstår vad de uttrycker sin åsikt om. Det krävs alltså att man faktiskt inhämtar varenda barns åsikt på ett lämpligt sätt. Föreligger svårigheter som gör det olämpligt kan en bedömning av barnets bästa göras utifrån en dialog med förälder, vårdnadshavare eller en någon annan som har rätt att föra barnets talan.
 

Det finns underlag till skolutredningen som utgör en ”Barnkonsekvensanalys”, där framhålls att artiklarna 2, 3, 6 och 12 utgör grundprinciperna i barnkonventionen. När man sedan tittar på checklistorna som berör principen om barnets bästa, så framgår det att barn inte har haft möjlighet att uttrycka sina åsikter. Inte heller har de beaktats. Detta för att frågorna som avser detta har besvarats med ”nej”. Att barnens åsikter inte beaktats faller sig naturligt. Detta eftersom
barnen inte ens beretts möjlighet att få uttrycka sina åsikter. Vad i hela fridens namn pågår här? Jo, i barnkonsekvensanalysen så har man uttryckt att man valt att inte prata med barnen för att
man inte velat skapa oro innan ett beslut tas.

 Men ni kan ju, enligt lagen och barnkonventionen, inte ta något beslut utan att ens ha inhämtat barnens åsikter! Det enda beslut ni rimligtvis kan ta är att utredningen måste fortsätta för att den inte är färdig. Det går inte att se det på något annat sätt än att det genomlyser en ignorans här. En ignorans för att beakta barnens åsikter inför ett beslut. Detta ska tydligen beaktas efter att ett beslut om avveckling är taget. Först då ska barn få uttrycka sig. De ska då vara
för att få sätt ord på känslor och eventuell oro. Vi kan säkerligen enas om att detta absolut inte blev bra.
 

Avslutningsvis
Det är av synnerlig vikt att man är införstådd med vad man faktiskt gör om man fattar ett beslut som berör barn, utan att ha beaktat barnets bästa. Det krävs alltså att artikel 3 och artikel 12 ses som en, när barnets bästa ska bedömas och i någon mån konstateras. Ett beslut som grundar sig på ett förfarande där artikel 12 bortsetts ifrån, skapar effekter av såväl nationell karaktär som en internationell – i alla avseenden en folkrättslig. För att citera Pernilla Baralt, Generasekreterare, UNICEF Sverige; ”I allt arbete med att stärka barns rättigheter är det viktigt att påminna om att vi inte kan nå förbättringar enbart genom att arbeta för barn. Vi måste också arbeta med barn och unga och göra dem delaktiga i beslut som rör dem. Tack för att du lär dig, sprider och tillsammans med oss står upp för alla barns rättigheter.”
 

Ett beslut om att avveckla förskolor och skolor i Kumla Kommun, baserat på ”utredningen” skulle påverka alla barn i Kumla kommun. Inte bara barnen i Hardemo. Det kan vara så att vi från Hardemo hörs mest men vi står inte längst fram för enbart våra egna barn. Vi tar ton för alla barn i den här kommunen. Ni måste beakta deras åsikter. De har rätt att få framföra sina åsikter. Så här får inte en process kring ett så stort beslut gå till – och det vet ni! Kan den som
står bakom ett beslut om att avveckling ska ske, baserat på den utredning som nu är aktuell, se ett barn i ögonen och säga ”Idag har jag inskränkt dina rättigheter och du får inte tycka något om det.”?