När interpellationer inte besvaras försvagas demokratin i Lekebergs kommun
Vid det senaste kommunfullmäktige i Lekeberg inträffade något som borde oroa fler än oppositionen. En interpellation, ett av fullmäktiges viktigaste demokratiska verktyg, besvarades inte sakligt.
En interpellation är inte en retorisk markering. Det är ett formellt sätt för en ledamot att ställa frågor till ansvarig politiker och få svar inför öppen ridå. Om frågan anses riktad till fel person ska den hänvisas vidare. Så är arbetsordningen tänkt att fungera.
Den aktuella interpellationen var ställd till kommunstyrelsens ordförande, Caroline Elfors. I stället för att besvara frågorna valde hon att problematisera formuleringarna och göra en politisk tolkning av vad som ”egentligen” avsågs. Hon menade även att frågan var otydlig och riktad till fel person.
För oss som deltog i sammanträdet var frågan tydlig. Den handlade om nyinflyttade i Lekebergs kommun och vilken service som finns eller kan ges till dessa för att de ska komma till rätta. Den var medvetet bred – just därför riktades den till kommunens högsta politiska företrädare. Kommunstyrelsens ordförande har möjlighet att inhämta underlag från berörda nämnder och tjänstepersoner om det behövs för att ge ett uttömmande svar. Det är ett ansvar som följer med uppdraget.
När ledande politiker undviker sakfrågor och istället väljer att fokusera på formaliadiskussioner riskerar fullmäktiges roll att försvagas. Interpellationer är inte ett irritationsmoment för styret, de är en del av den demokratiska kontrollfunktionen.
Det är därför rimligt att fråga:
Är det sakfrågorna som är obekväma?
Saknas tillräckligt arbete inom området?
Eller är detta ett uttryck för en kultur där oppositionens verktyg ses som störande snarare än nödvändiga?
Oavsett politisk färg bör vi vara överens om en sak: Lekebergs invånare har rätt till tydliga svar.
Demokratin stärks av öppenhet, inte av undvikande.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
