Den försenade dödsrunan

Joel Haugard, ägare och redaktör för Askersunds tidning under många, var också hembygdsforskare. Det är framför allt som hembygdsforskare han lever kvar i Askersundsbornas medvetande.

Ännu aktuell för intresserade Askersundare.

Hans främsta verk är ”Askersundiana” som berättar stadens historia från 1600-talet fram till 1940-talet, med tillbakablickar till den tid då trakten först befolkades för ungefär 5 000 år sedan.

Jag vill minnas att kommunen tryckte en ny upplaga av boken och gav till sina anställda när Askersund fyllde 350 år 1993. För den som vill lära känna stadens historia rekommenderar jag ”Askersundiana”. Den är både lättläst och underhållande.

Joel Haugard och författaren Folke Dahlberg var nära vänner. Från början var det, gissar jag, snarast fråga om ett mentorskap från Haugards sida i förhållande till den 20 år yngre Folke Dahlberg, men vänskapen höll i sig så länge Haugard var i livet. Han gick bort 1949.

Under perioder, När Folke Dahlberg bodde på Stora Röknen, var de artiklar som han skrev och som Haugard regelbundet förde in i Askersunds tidning Folkes huvudsakliga inkomstkälla.

Det lär också ha varit så, att Haugard kämpade för att Dahlberg skulle få uppdraget att utsmycka brunnen i torgparken med de reliefer vi kan njuta av idag. Kanske var det så att vänskapens kärna var den känsla av utanförskap som förenade de två särlingarna. Känslan av att inte riktigt passa in i den ofta småskurna småstadsmiljön.

När Joel Haugard dog 1949, bekräftades vänskapen av den försenade dödsruna som Folke Dahlberg tillägnade sin vän. Dödsrunan ger oss en djupare bild av människan Joel Haugard och är också ett exempel på Folke Dahlbergs fantastiska språk.

Texten finns i boken ”Gråväder” med texter av Folke Dahlberg, som Folke Dahlbergsällskapet har gett ut. Jag har fått tillåtelse av sällskapets ordförande Jonas Modigh att återge texten i dödsrunan i dess helhet:

“Ett förtroendefullt ljus”

”Jag hade en gång en vän. Nu står hans korgstol tom vid stambordet vars exakta mått är 130 gånger 76 cm. Den vita tygrektangeln var hans blickpunkt under många år och den var också en vit fläck på kartan och den var en skioptikonduk vars marmorering förföljde honom i drömmen…

När han gick hem till det grå utsirade huset, som han aldrig riktigt bebodde, släpade han på abonnentens beklämning och många ödsliga intryck av matsal i saltvitt ljus. När jag någon gång besökte honom stod alltid en packad resväska över en korgstols karmar och symboliserade flykt.

Och han reste med förväntan och med småstadens idé, med ett snett litet ironiskt leende vid tanken på arkivens hemligheter och anonymiteten i större städer. Han behövde aldrig försvara sin livsstil och inte beveka de grå dagarna, han flöt in i dem som sommaren då han vandrade den första soliga dagen till BRON där ingenting hände och där gränsen för hans utflykt markerades av grus.

Hundra meter längre bort var han otänkbar, men just vid bron med ankornas snatter och det avlägsna vita slottet låg hans promenadviljas gräns – hans innehållsrika vandring en kort sträcka, en symbolisk vandring som lika väl kunde gälla en färd jorden runt. Han var en man omgiven av ljus, inte romantiskt och förvekligat, snarare förtroendefullt som julens, det tomma oerfarna ljuset som lyser över onda och goda.”