Benny Gustafsson, Tore Larsson, Sven-Olov Andersson, Karl-Erik Andersson, Birgitta Tyberg och Gun-Britt Gerhardsson utanför skolan som de lämnade 1950. Foto: Josefine Milton
Hälsningsåsens skola fylldes åter av gamla elever
Hälsningsåsens skola lades ner 1950 på grund av för få elever. I fredags återvände sex av de sista eleverna för att återse sin gamla skola, och dela minnen från barndomen. Skolan får även ett eget kapitel i Benny Gustafssons nya bok.
Hälsningsåsens skola, mellan Brotorp och Kinkhyttan, lades ner på grund av att det var för få barn. Sammanlagt var det då tolv elever fördelade på tre klasser. Skolan bestod av två klassrum och ett utrymme för gymnastik.
De sex före detta eleverna som närvarade på återträffen bor kvar inom Sydnärke, och de delar samma uppfattning om skoltiden - det var ganska trevligt, och eleverna var snälla mot varandra.
– De äldre tog ofta hand om de yngre, berättar Gun-Britt Gerhardsson som var en av eleverna på skolan 1950.
Benny Gustafsson satt alltid i skolbänk längst fram, det fick alla busiga elever göra.
Sjunga inför klassen
Deras lärarinna Viola Jansson var rak och bestämd. De hade respekt för henne, men hon var inte sträng. Sång var något som var ständigt förekommande under skoltiden.
– Det värsta var när man skulle avlägga kunskapsprov på att sjunga. Då satt fröken vid orgeln och då fick vi stå bredvid och sjunga för klassen, berättar Benny Gustafsson och skrattar åt minnet.
Viola och August Janssons fotografi står fortfarande placerat vid svarta tavlan bakom en uppmanande tavla om hur man ska bete sig.
När skolan skulle läggas ner tyckte eleverna först att det var tråkigt men sedan kom de på att det fanns fördelar med det.
– Det blev bättre för att när vi åkte till Knista så fick vi åka skolskjuts. Hit fick vi gå, berättar Benny.
Mycket från 50-talet är fortfarande bevarat i Hälsningsåsens skola, och nu är det barnbarnen till lärarinnan som äger skolan. De är både uppvuxna i en av skolans lägenheter och nu bor ett av dem, Mats Jansson, på andra sidan vägen och snart flyttar även hans bror dit och blir granne med sitt barndomshem.
Från vänster Ragnhild Jansson, Benny Gustafsson, Barbro Andersson, Gunnar Larsson, Tore Larsson, Sven-Olov Andersson, Birgitta Andersson, Karl-Erik Andersson, Rut Andersson, Gun-Britt Svensson, Gun-Britt Andersson, Viola Larsson, lärarinnan Viola Jansson.
Sven-Olov ”Bull” Andersson berättade hur han slog av en av krokarna när han gick i skolan och fick bekosta ny krok.
Kapitel om skolan ledde till återträffen
Det var när Benny Gustafsson skrev på sin andra bok om sitt liv som han fick idén om att bjuda in sina skolkamrater till en återträff.
För sju år sedan skrev han och tryckte upp sin första bok ”Benny Gustafsson landar å lyfter” i 300 exemplar. Boken delades ut i samband med hans 80-årsfirande och till vänner och bekanta. De som ville fick skänka en slant till ungdomar i Brohyttans IF. Nu finns tre exemplar kvar och föreningens ungdomar fick 25 000 kronor.
Boken hade 300 sidor och vägde minst ett kilo, berättar Benny.
Skänker intäkterna även denna gång
Den andra boken ”Landar – lång final” är en fortsättning på första boken och innehåller historier från Bennys liv och hans närmaste familj.
– Den här kommer att bli tjockare än den andra, säger Benny.
Nu är boken på tryckeri och när den släpps kommer intäkterna även denna gång gå till ett välgörande ändamål.
– De pengarna tänkte jag skänka till de gamla i Fjugesta som är på något boende, berättar författaren.
Under dagen delade de minnen med varandra genom gamla fotografier.
Omslaget till nästa bok är klar med ett foto av författaren själv på.
Fredagens återträff kommer att finnas med som ett avslut på bok nummer två. Boken förväntas bli den sista, även om det fortfarande finns många minnen kvar som ännu inte präntats ner.
