Röster från Kumla om Clark: "En ensam kille"

Jag har träffat Clark.

Det låter det. 

Jag skulle intervjua Clark som då satt på Kumlaanstaltens säkerhetsavdelning Fenixhuset för sådär sju-åtta år sedan.

Uppdraget var en artikel om fångarnas egen tidning Betongbladet som Clark var redaktör för i början av sjuttiotalet.

Han kommer till besöksrummet med tre bastanta kriminalvårdare.

Det är långt ifrån en charmerande man jag möter. 

- Varför skulle jag överhuvudtaget prata med dig, sa han trots att han borde fått reda på mitt ärende.

Det är enkelt och okomplicerat, förklarar jag. Om Betongbladet, ja du var ju redaktör för tidningen;  hur var det att göra tidning innanför murarna?

- Nej. Jag avböjer. Och inga bilder!

Sedan gick Clark därifrån med sina vaktare.

Han var dömd till nio år för grovt narkotikabrott. Plus fem år för att han fortsatt sin brottslighet efter en tidigare dom.

Ett halvår senare har Expressen en stort uppslagen artikel om Clark med rubriken:

”Amelia har mött Sveriges mest kände brottsling”.

Läsaren får i en ruta svar på frågor som ”Hur var det att träffa Clark?”

Clark beskrivs i artikeln (baserad på en berättelse i M-Magasin) som karismatisk och charmig och en som pratade lätt, men bakom det glada och roliga fanns en stentuff människa.

Clark Olofsson, nu 75 år, är en av Sveriges mest kända brottslingar och har dömts för bankrån, knivdåd, mordförsök, knarklangning och har tillbringat halva sitt liv i fängelse. För yngre kanske han bara är den där snubben som på något sätt var med i det där Norrmalmstorgsdramat. Men för de äldre som minns sjuttiotalet är han en kille vars brottsliga karriär följdes av media som vore han en slags idol. 

Men utåtriktad och charmig?

Lennart Björk, som är pensionerad kriminalvårdare med 40 tjänsteår på Kumlaanstalten såg Clark som en som mest höll sig för sig själv.

- Jag hade väl inte så mycket med honom att göra, det här var i slutet av sextio- eller början av sjuttiotalet.

Enligt Lennart var inte Clark speciellt charmig, och inte pratade han så värst mycket.

- Clark ”showade” inte, och var inte ledare för någon klan, han var mycket för sig själv, säger Lennart.
Undantaget var pingismatcherna, som Clark var med i.

- Jag vann faktiskt alltid, till de övriga intagnas stora förtjusning… 
Lennart har inte sett Netflixserien, men har förstås följt skriverierna om Clark genom åren.

- Media har gett en väldigt romantiserad idolbild av Clark. Lite som Robin Hood som tog från de rika och gav åt de fattiga men så var det ju inte på långa vägar.

Lennart minns den avsomnade tidningen Se, som drog stort på Clark.

- De hade helsidor med bilder på Olofsson, som säkert gillades av många unga kvinnor. Han såg ju rätt bra ut.

En annan före detta kriminalvårdare säger sig vara trött på glorifieringen av brottslingar. 

- Sådana här serier gör att brottslingar får stjärnstatus. De har orsakat så mycket lidande för människor. Jag håller med GW Persson som i tv satt och sa att de här brottslingarna är samhällets fiender nummer ett och ska inte bli kändisar.

En som tidigare sett upp till Clark är den förre bankrånaren Janne Olsson.

När Olsson rånade Kreditbanken på Norrmalmstorg 1973 krävde han att Clark skulle friges från fängelset och köras till banken vilket skedde. De båda hade träffats inne på Kalmarfängelset. Janne Olsson hade fascinerats av Clarks förflutna som bankrånare.

Jag ringer upp Olsson.

- Naäj du, jag ger inga intervjuer, säger han på klingande skånska.

Jag försöker bryta isen.

”Det handlar om Clark. Om serien. Har du sett den”?

- Klart jag har. Dom skickade den till mig några veckor innan dom la ut det. 

”Vad tyckte du?”

- Vad tyckte du själv? kontrar Olsson.

”Kanske en aning idoliserat svarar jag försiktigt”, för att inte i onödan skruva upp tonläget.

- Är väl det minsta man kan säga, dundrar Olsson. Det stämmer ju inte alls, finns väl inget som stämmer med verkligheten. 
”Men serien har gjort succé?”

- Ja, ja, ja. 

”Vad säger du om framställningen av Clark som en idol?”

- Han var inte min idol. När vi fick höra att han sysslade med knark, så … 

”Visste ni inte redan det?”

- Nej, det kom fram först efter Norrmalmstorg.

Klick. Samtalet slut.

Netflix serien om Clark Olofsson är baserad på Clarks memoarbok ”Va fan var det som hände”, Bill Skarsgård gestaltar Clark i serien som är regisserad av Jonas Åkerlund.

Serien fick kritik redan från start för att glorifiera våld och kriminalitet och ge huvudpersonen närmast kultstatus. Därtill stämmer långt ifrån alla händelser med verkligheten, vilket fick Svenska Dagbladet att utbrista i spalterna: ”Serien är så full av skrönor att det blir mer relevant att fråga sig vad som egentligen är sant”.

Clark Olofsson själv har sagt i media att allt inte stämmer.

- Riktigt så yvig som jag framställts var jag inte när det blev allvar. Det aldrig fungerat om jag inte varit professionell, kall och analytisk.

- Jag skulle aldrig stjäla värdesaker från kvinnor som jag just legat med, säger han till Amelia.

Redan i inledningen sägs serien vara baserad på ”sanningar och lögner”. Journalistikprofessorn Ester Pollack säger till Sveriges Radio att hon inte är förvånad: ”att göra hjältar av brottslingar är ett gammalt fenomen inom populärkulturen men det har risker”.

- Det gör väl att man inte analyserar seriöst vad det är som gör människor till brottslingar vad de brottslig historierna handlar om det blir till underhållning, säger hon till SR.

Jonas Åkerlund har berättat att serien bygger på att det ska berättas ur Clarks eget perspektiv.

- Det finns säkert tusen sätt att berätta den här historien på men jag kände ganska tidigt att Clark är charmig och rolig och det är en tid som vi kan se tillbaka på som är så himla annorlunda mot vad vi vet idag. Och då blir det ganska kul med polisen med batonger och lite Kling och Klang, fastslår regissören Jonas Åkerlund i Femina.

Ester Pollack dömer inte ut genren.

- Välgjorda filmer om verkliga fall som har en dokumentär ambition och ett sanningsanspråk och vill komma bakom, kan vara otroligt pedagogiska. Man kan inte dra alla över en kan, säger hon till SR.

Clark Olofsson blev världskänd i samband med dramat på Kreditbankens huvudkontor på Norrmalmstorg i Stockholm. Den 23 augusti 1973 klev Janne Olsson som var på permission från ett fängelsestraff, in på banken och började skjuta med k-pist i taket. Det skulle bli Sveriges första direktsända brott. 

Tre bankanställda kvinnor togs som gisslan. Den gamle fängelsekamraten Clark Olofsson kördes från Norrköpingsanstalten till Norrmalmstorg. Efter sex dygn gav Olsson upp. Under dramat utvecklades en slags relation mellan förövarna och de som hölls fångna. 

Detta kom senare att kallas Stockholmssyndromet, när de som hålls fångna mot sin vilja börjar ta gemensamt parti mot ”fienden” - i det här fallet polisen. En av kvinnorna i gisslan föll för Clarks charm och blev förälskad i honom.

- När Clark Olofsson släntrade in på banken i blå manchesterbyxor, halvlångt hår och skägg hade han en lugnande effekt både på rånaren Janne, poliserna och gisslan, har kvinnan berättat i en artikel i Hemmets Journal i samband med kvinnans bok om händelserna.
I det fallet framträdde charmen.

MER FAKTA

Clark Oderth Olofsson, sedan 1991 Daniel Demuynck, föddes 1 februari 1947 i Trollhättan.
Han har fått stor massmedial uppmärksamhet efter att i hela sitt vuxna liv sysslat med brott, många av dem grova.
Han är dömd för mordförsök, misshandel, rån och grovt narkotikabrott.

Olofsson är utbildad journalist.

Jan-Erik “Janne” Olsson, född 1941, dömdes efter Norrmalmstorgsdramat till tio års fängelse, och frigavs 1980. Han har sedan dess inte blivit dömd för något brott.