Nu städas minkuppfödningen ut från Skyberga

– Då hade jag drivit det här i 40 år. Jag tog över 1976. Det var min far, Hilmer som började med pälsuppfödning på 1930-talet. Då var det frågan om rävar. Silverräv, Polarräv, men även vanlig rödräv. Under andra världskriget blev det mycket goda tider för pälsuppfödare. Ett enda rävskinn kunde inbringa 4 000 kronor.

Det motsvarar i dagens penningvärde strax under 100 000 kronor.

Sven- Olof menar att efterfrågan successivt ändrades, då gick man över till att föda upp minkar. Det var det som efterfrågades.

– På den tiden var minkar långhåriga, svarta och mindre än i dag. Man började sedan avla för att få fram större djur och olika färger. En sak som påverkade marknaden var Elisabeth II:s kröning i Storbrittaninen.

– Hon hade ett släp bestående av vit minkpäls.

Dålig lönsamhet på 70-talet

På 1970-talet när Sven-Olof tog över var lönsamheten ganska dålig i uppfödningen.

– Det blev en stor vändning 1993. Då var det ekonomisk kris, vi hade väl då blrjat överväga att upphöra med minkarna. Regeringen valde då att devalvera kronan flera gånger och till sist införa rörlig valutakurs. Det gjorde att våra priser blev mer än 35 procent lägre på världsmarknaden. Då tog marknaden fart.

Sedan dess har i princip minkuppfödningen handlat om export.

– Sedan rullade det på. Som bäst gick det på 2010-talet. Det var lugnt ute i världen, inga stora kriser. Kineserna, en jättemarknad, fick det snabbt bättre, liksom en mängd nyrika ryssar

Började i liten skala

Uppfödningen på gården började i rätt blygsam skala.

– När far började fanns fler 150 pälsuppfödare i länet. De flesta hade en liten uppfödning, man hade kanske några rävhonor och kunde leva ganska bra på det. Man satt på stora hotellet i Örebro och skrävlade över vinsterna. Men det kanske bara rörde sig om enskilda skinn.  När jag tog över på 70-talet hade vi 200 honor. I början av 2000-talet blev vi ensamma uppfödare kvar i länet. När vi slutade 2016 hade vi 2 000 honor. Vi producerade då mer minkpäls än alla de mer än 150 uppfödarna som fanns när farsan började tillsammans. När jag började bar inte minkarna en heltid. De sista 20 åren var vi fem som jobbade heltid. Jag, Gerd och tre anställda. Sedan tog vi in säsongspersonal.

Betalat ett högt pris

Men Familjen Lannhard har fått betala ett högt pris för sin uppfödning.

– Ja, i slutet av 1990-talet började djurrättsaktivisterna dyka upp här. Vi blev världsberömda när vi bidrog till att polisen lyckades gripa djurrättsaktivister som gjorde intrång här. Jag hade kartlagt dem i ett par år och hade en larmkedja bland grannar och bekanta, som kunde hjälpa till med att stänga in aktivisternas bil. Jag visste att de skulle komma, efter lite spårande kunde polisen gripa dem.

Men 2004 hämnades aktivisterna.

– Ja, man tände på gården här. Flera byggnader brann ner, bland annat vårt foderkök- Det var mycket nära att bostadshuset brann ner. Attentatet var en hämnd för de ”hjältar” som gripits.

Till sist var det tyvärr djurrättsaktivisterna som fick Sven-Olof och hustrun Gerd att ge upp.

– Det kan man säga. Det har ju hänt flera gånger att djurrättsaktivister trängt sig in här och släppt ut minkar. – Men en gång hade de med sig en död mink som man placerade i en bur, troligen för bildernas skull. Vi vet inte om det var medvetet heller inte. Men den minken bar på ett allvarligt virus som kan drabba minkar.

På Skyberga hade man varit fri fri viruset sedan 1970-talet.

– Tyvärr är det så att det är svårt att bli av med. Viruset skapar kostnader i form av provtagning, dels så blir det så att det dör valpar. Viruset i kombination med att vi inte riktigt kände att vi orkade längre fick oss att läggan er. Vi är inga ungdomar längre.

Burarna rivna 

De längor med burar som varit ett synligt tecken på minkuppfödningen är redan rivna och borta

– Det var 28 längor av 50 meter med burar. Allt är rivet nu.

Vad händer med utrustningen?

– Det blir skrot. Det finns ingen som helst marknad. De som fortfarande håller på med minkuppfödning kommer troligen upphöra i år. Man får ett generöst bidrag från staten för att sluta med minkuppfödning. Så att sälja gamla burar går inte. Det blir återvinning. En del skrot får man betalt för, annat får vi betala för att bli av med. Men metallskrotet ger bra betalt.

Röjningen och städningen har pågått sedan februari.

– Det var dags nu. Jag är 80 år. Ska jag städa upp gäller det att passa på. Jag kan inte gå och titta på det här längre.

Saknar du minkuppfödningen?

– Nej, det kan jag inte säga. Det blev rätt slitigt på slutet.

Det foderkök, med tillhörande pannrum som familjen uppförde efter branden 2004 används i dag som bland annat garage och verkstad.

– Pannan finns ju kvar och värmer gården.

I ett hörn står också den gigantiska köttkvarn som användes för att bereda foder till minkarna

– Värdet var ju över 1 miljon, den är troligen svårsåld nu. Jag kanske får prova marknaden i Finland, där finns fortfarande minkuppfödning.

Sven-Olof och Gerd Lannhard äger fortfarande gården, men har arrenderat ut åkermarken.

– Jag har letat alternativ. Vi har tittat på både solceller och att bygga batteripark. Kanske var bra att vi inte satsade på sådant. Tiderna har försämrats även för sådant.