Sympatisk jazzsångerska
Inledde kvällen gjorde som vanligt ett band från Kävesta folkhögskola, Marmor var namnet, fem musikanter som gladde med spänstigt ensemblespel. Friskt vågat är hälften vunnet, skulle man kunna säga om solisterna. Goda ansatser finns men i höga tempon är det lätt att tappa tråden och fastna i klichéer. Var är lyriken? Marmor skulle kanske pröva med en bossanova!
Elisabeth Kontomanou och kvartetten med fyra kompetenta gubbar Pelle Karlström (piano), Anders Ekholm (tenorsax), Christian Paulin (elbas) och Janne Kullhammar (trummor) inledde med en tung blues, I have the right to sing the blues.
Jovisst, hade hon det. Det här var äkta vara, en sångerska visserligen en bit från de största estraderna men som verkar i samma tradition som Ella Fitzgerald och Billie Holiday.
Elisabeth Kontomanou kan med sin mogna - för kvällen inte helt tonsäkra - röst berätta om hjärta och smärta så att historien sjunker in. Hon underströk även sångernas innehåll med uttrycksfulla gester.
Elisabeth Kontomanou och Anders Ekholm.Det blev ett antal standardlåtar i lugnare takter med generöst utrymme för piano- och saxsolon, som väl togs tillvara. Anders Ekholm med sin varma ton och fingerfärdighet vände ut och in på ackorden och förmedlade en upplyftande känsla.
Kvartetten spelade två instrumentallåtar, den ena en svårt finurlig variant av Jitterbug Waltz, som Ekholm komponerat. Kul!
Basisten Christian Paulin, kvartettens huvudman, expert på indiska rytmer, såg något sömnig ut men missade aldrig en ton vad vi hörde, drev på lagom liksom veterantrummisen Kullhammar.
Vi fick lite franskt mot slutet när Elisabeth Kontomanou sjöng Les Feuilles Mortes (En stjärna föll) och kom sedan loss i en ganska djärv version av Summertime.
Pianist Karlström serverade sångerskan flera delikata introduktioner, inte minst till slutnumret Stormy Weather, inför vilken sångerskan frankt förklarade att hon hon haft många hjärtesorger genom åren men lämnat dem bakom sig ”but I still sing the same shit”.
Vi var bara ett 30-tal i publiken som fick uppleva detta medan typ någon miljon såg på ”Andra chansen”. Jag tror inte vi missade något men det gjorde dom. En jazzkonsert kan inte upprepas till skillnad från mellolåtar.
