Kyrkogårdar kan
berätta mycket

Anneli Borg, som är byggnadsantikvarie på Örebro läns museum, har under de senaste åren tillsammans med Örjan Hedhman gjort inventeringar på kyrkogårdar här i länet för att undersöka deras kulturhistoriska värde särskilt när det gäller gravvårdar

Om det berättade hon härom kvällen i Länsmuseets hörsal inför närmare femtio ovanligt uppmärksamma åhörare som inte ville missa ett ord och frågade om, när det var något de inte hade uppfattat.

Under medeltiden började man begrava de döda vid kyrkan i stället för i närheten av deras hem. Kyrkogården som nog oftast var ett slags äng, där kreaturen kunde beta, delades upp i områden byvis, senare efter hemman, så att grannar förblev grannar även på kyrkogården. Bara de välbärgade fick gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar. Vanliga dödliga kunde få en liten gravkulle eller ett träkors.

Liklukt i kyrkan

Särskilt framstående personer, oftast från adeln, kunde begravas inne i kyrkan. Det luktade förstås inte gott från liken under golvet, särskilt inte sommartid.

Kyrkogården var oftast inhägnad på något sätt. På 1700-talet bestämdes att kyrkogårdsmuren skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurad.

Mot slutet av 1700-talet började man ifrågasätta om det inte var hälsovådligt att begrava folk inne i kyrkan. 1815 kom en lag som förbjöd detta. I städerna tog man bort gravarna kring kyrkan och anlade begravningsplatser i stadens utkanter. Träd skulle planteras eftersom man antog att de kunde ta upp dåliga dunster.

Kyrkogårdarna började likna parker, symmetriskt anlagda med gångar, kvarter och alléer. Mot slutet av 1800-talet blev det vanligt med höga gravvårdar av granit, marmor och kalksten och med järnstaket, gjutjärnsurnor och gjutjärnskors. I trakterna kring stenindustrier som den i Yxhult blev det särskilt vanligt med stora stenvårdar, även skulpturer, ofta väldigt fint huggna – sådana kan man till exempel se på kyrkogården i Kumla – och i trakter kring järnbruk, Brevens Bruk är ett exempel, förekom det förstås mycket gjutjärn.

Två sorters gravar

Det förekom två typer av gravar, köpegravar och allmänna gravar eller linjegravar. De senare uppläts gratis. Där begravde man folk i linjer allteftersom de dog. När linjerna var fulla började man om från början och behövde alltså inte utvidga kyrkogården. Denna uppdelning i köpegravar och linjegravar fanns kvar till in på 1960-talet.

Eftersom det var mycket gräs på kyrkogårdarna var det ett styvt arbete att klippa det. Det var enklare med grus och det blev alltså vanligt, så att en kyrkogård kunde se ut nästan som en stenöken. Även skogskyrkogårdarna, som blev populära under första hälften av 1900-talet, var lättare att sköta eftersom man anpassade dem efter naturen.
På den äldre delen av kyrkogården i Pålsboda, berättar Anneli, kan man plocka lingon och blåbär. Den ligger på en ås.

Anneli Borg har inventerat gravstenar på våra kyrkogårdar.

När åkgräsklipparna kom på 1950-talet blev det en renässans för gräset. Man försökte få till stora gräsytor, även över gravarna och ville inte ha kantstenar och stenramar som var i vägen. Med häckar försökte man skapa rumskänsla, vilket man kan studera på bland annat Svennevads kyrkogård.

Systemet med linjegravar innebar att äkta makar oftast inte kunde begravas tillsammans. På kvinnors gravstenar var det viktigare att tala om vem de var gifta med eller änka efter än vad de själva hette.

Nästan alla hade titel

Nuförtiden brukar titlar inte anges på gravstenar. Det gjorde man förr. (Jämför med telefonkatalogen, där det var vanligt med titlar ännu på 80-talet.)

Titlarna berättar mycket om bygden och om yrken som inte längre finns. I Bergslagen är det gott om yrkestitlar med anknytning till bergsbruket och på Närkeslätten levde de flesta av lantbruk och olika slags hantverk ända in i modern tid.

På Pålsboda kyrkogård finns titlar som stationsinspektör, lokförare, banvakt och banarbetare som direkt anknyter till det stationssamhälle som växte upp där i och med järnvägens tillkomst.

Anneli Borg visar en bild på en gravsten från Ramsberg som hon själv blivit förtjust i. På den står det att Skogsarbeterskan Emma Matilda Karlsson vilar där. Det står inget om vem hon var dotter till, gift med eller änka efter.

Nya symboler

Under andra halvan av 1900-talet blev gravstenarna mer lika varandra, även i storlek. Trenden under senare decennier är att tillåta mer individuella uttryck och symboler (ungefär som i dödsannonserna). Den avlidne framträder mer som en person än som en yrkesman eller som bosatt på en viss plats.

De senaste trettio åren är dock av mindre intresse för den som inventerar kulturhistoriska värden.

– Det bör nog gå ungefär så många år innan man värderar dem, den tiden ger perspektiv, säger Anneli Borg.
Den som vill veta mer om inventeringarna av länets kyrkogårdar kan gå in på Örebro läns museums hemsida. Under fliken Kulturmiljö finns ett antal rapporter från 2012 där du kan läsa mer om kyrkogårdarna i Hjortkvarn, Svennevad, Pålsboda, Sköllersta och Bo.

Till sist ett tips från en av åhörarna, en äldre man: Växer det lavar på gravstenen så att det blir svårt att läsa texten kan man få fram bokstäverna med ättika. Dock absolut inte på kalksten, varnar Anneli, för då vittrar den sönder!