Kristina Skantze med en av sina handsydda händer.
Textila skulpturer i kroppens språk
Imorgon lördag 2 maj, mellan kl. 11-14, är det vernissage för Kristina Skantzes utställning i Kumla utställningshall. Skantze arbetar med handsydda skulpturer i textil, med fokus på kropp, material och uttryck.
Kristina Skantze är bosatt och verksam i Stockholm. Hon är tidigare utbildad vid Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg och har också gått en masterutbildning på Konstfack i Stockholm.
– När jag började med konsten så var det framförallt mycket teckning som gällde. Och så har jag alltid varit intresserad av kroppen, att teckna kroppen, förklarar Kristina på plats i utställningshallen, där hon är i full färd med att hänga sina alster inför lördagen vernissage.
Skapar tredimensionellt
Det må ha börjat med teckning, men så småningom gav det uttrycket vika för det textila hantverket. Kristina gillar att arbeta med textil, med något av en fäbless för att skapa dockor och skulpturer i jordnära pastellfärger.
– Jag tycker om att arbeta tredimensionellt, det är något speciellt med det. Jag skulle också säga att det är mycket taktilbaserat för mig, det finns något i det taktila som är viktigt för mig när jag skapar, förklarar Kristina.
Kristina menar att det kanske har att göra med att hon själv alltid haft ganska mycket problem med sina händer, där eksem emellanåt ställt till det. Att hon då fått en ökad medvetenhet om det taktila, om hur olika material känns och kan förändras vid beröring.
– Jag tror att mina egna bekymmer också har dragit min uppmärksamhet till just händer väldigt mycket och det är därför de ofta förekommer i min konst. Jag minns inte vem som sa det, men det finns ett citat som menar att handen är det andra ansiktet, händerna berättar liksom mycket om en människa. Det är som en karta över livet, menar Kristina.
Händer som väntar på att bli sedda.
Händer i alla former
Och just händer finns det gott om i utställningen. Stora och små, aningen förvridna och fantasifulla, i olika dova färger, tronar de på sina platser i utställningshallen. Somliga har ögon som stilla betraktar åskådaren, andra tycks signalera ett hemligt meddelande.
– Jag har också tänkt mycket på hur man använder sina händer idag och det är väldigt mycket till att skrolla. Somliga unga idag är ju fingerblinda och det tycker jag verkligen märks. Bland mina barns kompisar finns det många som inte har en aning om hur de ska hantera material, hur man använder papper och penna, eller som inte förstår hur man klipper med en sax. Det har jag haft i tanken när det gäller utställningen, hur det digitala påverkar oss och vår förmåga att använda händerna, förklarar Kristina.
Kristinas sätt att arbeta med konsten tar lång tid. Att sy allt för hand är en krävande metod. Men för Kristina är det också ett sätt för hennes verk att ta form på riktigt, att få livserfarenhet.
– Ofta sitter jag och syr i kollektivtrafiken, det tycker jag funkar bra för mig. Det är många stygn som blivit till på tunnelbanan. Dels är det mitt sätt att koppla av, att gå in i min egen bubbla, men jag tänker också att verken hinner samla på sig sin egen livserfarenhet och det formar även uttrycket, säger hon.
Oförutsägbar process
Det är sällan Kristina har en helt bestämd bild av hur hennes skapelse ska bli. Snarare låter hon det ske per impuls och instinkt.
– Jag har aldrig känt mig så bunden av idéer, utan älskar den här oförutsägbara processen, att jag inte riktigt vet vad det blir. Jag känner mig nyfiken på det som kommer upp. Framförallt när det kommer till mina figurer, så brukar jag tänka på dem som en ny människa, där jag möter och ser vem det är istället för att jag kommer med en bestämd idé, berättar Kristina.
En skulptur inspirerade om myten om Kung Midas.
Figurer finns det också med i utställningen. De förefaller vara könsneutrala, tidlösa, öppna för vem som helst att känna igen sig i. En av dem kommer med ett par stela händer i gjuten mässing.
– Där blev jag inspirerad av myten om Kung Midas och hans önskan om att allt han vidrörde skulle bli till guld. Det blev ju en förbannelse istället. Jag tänkte en del på AI under skapandet, hur vi människor blivit giriga och önskat oss det här guldet, men istället har det blivit vår förbannelse, kommenterar Kristina.
Hudlikt material
Kristina arbetar främst med sidentrikå när hon skapar. Hon dras till materialet och dess förmåga att ta färgerna när hon färgar det.
– När jag förälskade mig i materialet så var det mycket på grund av hur det drog till sig färgerna, de blir nästan skimrande. Det är glansigt men även lite hudlikt på något vänster, menar hon.
Eftersom konstverken är taktila så kan man tänka sig att åskådarna gärna vill ta på dem, men det får man tyvärr inte göra. Då blir verken smutsiga och slitna. Däremot kommer det finnas en liten korg med textilhänder i anslutning till utställningen, som åskådarna gärna får känna på.
– Den som vill kan också få rita av sin egen hand och lämna som ett handavtryck. Man går också gärna skriva några rader om sin hand, om vad den kan eller skulle vilja kunna, hälsar Kristina.
Två vernissage
Vernissage äger rum imorgon lördag, 2 maj kl. 11-14, och Kristina Skantze kommer att vara på plats. Utställningen pågår sedan fram till och med 1 juni. Den har öppet samtidigt som biblioteket.
Vi tipsar om att det även kommer att pågå ett andra vernissage vid samma tidpunkt, men i utställningshörnan. Det är Eva Reinebrandt som ställer blandade akvareller. Den utställningen pågår fram till och med 24 maj.
