Lisa från Kumla
hjälper indiska barn

Jag volontärarbetar med barn i en skolklass på APD (Association for People with Disabilities) i Bangalore, en storstad (med nästan lika många invånare som hela Sverige) i södra Indien. Barnen har både fysiska och psykiska funktionshinder. Nu tänkte jag berätta om en vanlig dag på skolan:

Morgon,  klockan är 9.45

”My falling down, Lisa-akka!!” Srinivas, 5 år, har muskelförsvagningar och envisas ofta med att sitta på en vanlig stol i stället för i rullstolen, och nu glider han sakta men säkert ned för stolskanten, ännu en gång den här dagen. Han ropar på mig (akka = storasyster på det lokala språket kannada) på typisk indisk engelska.

Jag rusar dit på momangen, lyfter upp honom i stolen igen och han skrattar och tackar.

Manoj sitter i rullstolen bredvid, ler och säger ”head, shoulders?” och för armarna till huvudet, axlarna, knäna och tårna. Resten av klassen hänger på och vi sjunger ”huvud, axlar, knä och tå”, fast på engelska, fyra gånger. Sista gången jättejättesnabbt och barnen skrattar tills det kommer tårar, varje gång. Sedan övergår vi till ABC-sången, vi hinner med den två gånger innan den vanliga läraren är tillbaka från kopieringsrummet.

Har lärt sig gå

 Då är det dags för ”writing skills” - barnen får sin egen skrivbok och en blyertspenna och vi hjälper dem att rita ”standing line, sleeping line”. Många av barnen, däribland Aarti, har en cp-skada och svårt att röra armar och ben.

När jag kom hit till Bangalore i januari satt Aarti mest i sin rullstol, de hade inte tid att ta henne ur den annat än på sjukgymnastiken två halvtimmar i veckan. Jag började min andra vecka att, med hjälp av sjukgymnasterna, ta henne ur rullstolen och gåträna med rullator.

Till en början kom hon ingen vart om jag inte höll i henne och hjälpte henne flytta benen, men nu drygt två månader senare kan hon gå utan min hjälp och endast rullatorn! Det är häftigt att vara med och se utvecklingen.

Kl 12.03 - dags för mat

Jag går och hämtar tallrikarna med mat till barnen. Ris, sambar och lite grönsaksröra, och ibland en minibanan (ungefär lika stor som en tredjedels ”vanlig” banan). Jag matar Vidya, han tycker inte om att äta. Varje sked mat blir ett långt trugande och han säger saker på kannada och jag förstår inte. Och en lärare höjer rösten och säger att nu måste du minsann äta Vidya!!

Plötsligt är alla lärares huvuden vända mot mig och Vidya och de säger alla ”Eat, eat, fast, fast!!” och Vidya öppnar genast munnen och lärarna vänder sig till sina barn igen. Efter maten är det ”Go wash your mouth, go and come!”. En väldigt användbar fras här: ”Go and come!”, eller ”Take and come!”, går att använda till allt, eller såklart “fast, fast!”, allt ska gå snabbt.

Vi dansar och sjunger i datorsalen

Kl 13.25 - vi sjunger i datorsalen

Vi är i datorsalen, alla barnens ögon tindrar, för det är inte ofta vi är här. Och vi sätter på projektorn och barnen får välja vilka musikvideor de vill titta på. Oftast blir det ”Ba ba, black sheep”, ”Johny Johny” eller ”I hear thunder”. Lärarna, i sina saris, är ännu mer exalterade och sjunger med för full hals och hjälper alla barn i rullstol eller som har rörelsesvårigheter att följa med i dansen.

Vi tar barnen tillbaka till klassrummet, jag och en annan lärare tävlar om vem som kan skjutsa sin rullstol med tillhörande barn i, fortast till klassrummet.

Läraren vinner och skrattar högt och beundrar ännu en gång min nyinköpa kurta (kurta = lång, ofta trekvartsärmad blus som bärs tillsammans med tights i passande färg). Som alltid när jag har indiska kläder på mig. Hon frågar ”How much?” och jag svarar ”300 rupees” och hon berättar om en affär inte långt från där hon bor där man kan köpa en kurta för under 200, och hon bjuder in mig till sitt hus på mat.

Kl 15.20 - de tackar gud

”Join your hands and close your eyes!” ropar läraren, en del av barnen gör som hon säger, andra fortsätter att leka med klossar eller sjunga sånger. De tackar gud (vilken gud beror på, för det går både hinduer, muslimer och kristna i klassen) för att de är så lyckligt lottade att få gå i skolan och att de ska komma hem säkert och vara friska i morgon igen.

”My bag, akka!” ropar Krupa och jag ger henne ryggsäcken. Jag skjutsar henne och de andra rullstolsburna barnen till skolbussarna skolan fått som gåva. Jag bär in barnen och sätter dem på ett säte, utan bälte, och vinkar ”hejdå och vi ses imorgon!”

Not: Barnen heter egentligen något annat.