Susanne Ydrebo visar Julias äldsta äppelträd för besökare. Susanne är trädgårdsmästare med högsta ansvar för Nordiska museets trädgårdar, och baserad på Julita.
Med anor från klostertiden
bevarar Julita vårt saftigaste kulturarv
Många, både i tätorter och på landsbygden har nog äppelträd i sin trädgård. Men vad vet du om äpplena? På Julita gård några mil in i Sörmland bevaras en massa av våra traditionella äppelsorter från hela Mellansverige.
Från Sydnärke finns bland annat äpplet Aspa och något som kallas Revalsk päronäpple från Kumla.
– Här ska vi se, det här är revalsk päronäpple, säger Susanne Ydrebo och visar trädet.
Det är vackert röda äpplen. Jag plockar ett och hugger in, eftersom de mognar i aslutet av augusti och september, berättar Susanne Ydrebo.
Äpplet är mycket saftigt, lite sött, inte mjöligt. Köttet är speciellt, rödstrimmigt.
– Det är ett äpple som ska ätas nu, inte lagras, fortsätter Susanne, som är trädgårdsmästare med högsta ansvar för Nordiska museets trädgårdar, men baserad på Julita, som alltså är en del av Nordiska Museet.
– Sorten finns bland annat i Finland. Men det här trädet härstammar från ett i Kumla.
Det Susanne visar kallas för ett klonarkiv för fruktträd, helt enkelt flera vackra äppellundar där äppelträden sköts minutiöst. Även för folk med ett måttligt äppelintresse är det en vacker plats.
200 år gammalt träd
– Vi har 300 äppelträd här. 80 av dem är så kallade mandatsorter som vi har åtagit oss att bevara för framtiden. Vi underhåller, sköter trädet, och ser till att det blir nya kloner, så sorterna bevaras. Hon visar ett annat träd, med gröna äpplen.
– Det heter Aspa och härstammar mycket riktigt från Aspa gård utanför Olshammar.
I klonarkivet finns mer välkända sorter, som Åkerö, Säftaholm och Transparent Blanche.
– Transparent Blanche är en mest populära äppelsorten i landet när folk ska köpa ett äppelträd.
Det äldsta trädet bland mandatsorterna är en sort som är namngiven efter gården, Julita Gylling. Trädet är 200 år gammalt
– Det har massor med frukt i år. Det är egentligen inte alls bra. Det kan göra att trädet går sönder. Vi har gjort olika åtgärder för att rädda trädet. Tyvärr kan mycket frukt vara ett tecken på att trädet kämpar för sin överlevnad, fortsätter Susanne.
Flera träd i klonarkivet är över 100 år.
Ympning för förökning
Men hur får man fram nya kloner av äppleträd? Sår man fröna?
– Nej, äppleträd förökas vegetativt. Man gör en så kallad ymp. Man beskär ris från trädet och ympar sedan med en rotstock. Man skär en snittyta på riset och på rotstocken, sedan sätts de ihop. Sedan växer ympen ihop. Trädet får då till 100 procent de egenskaper som trädet man hämtade ympriset på hade.
Men varför gör man så?
– Därför att frösådd av äpplen nästan aldrig ger det äppleträd som man äpplet från. Man brukar säga att ungefär en på 300 frösådder ger den sort som äpplet växte på från början. De allra flesta frösådda äppelträd blir så kallade vildäpplen, som inte brukar vara så goda att äta.
Äppelodling i 500 år - minst
Äppelodlingen på Julita har relativt gamla anor. Det har odlats äpplen kontinuerligt i minst 500 år.
– Det började så vitt vi vet redan på klostertiden. Sedan gjorde Gustav Wasa det här till en kungsgård. Han var inte så intresserad av äppelodling och trädgård, men äppelodlingen verkar ändå ha överlevt. Hans son däremot, hertig Karl, var mycket intresserad av trädgårdar och äppelodling, han utvecklade äppelodlingen.
Förr i tiden var stora lundar med fruktträd ett självklart inslag, både på herresäten och större jordbruk
Samlade in äppelsorter
Det var just den traditionen man ville fånga upp på Julita. I slutet av 1980-talet insåg Sune Zachrisson, som då ledde Nordiska museet, att museet helt hade missat att berätta om och bevara en mycket viktig del av vår historia, nämligen våra kulturväxter. Alltså allt som odlats i trädgårdar och i jordbruk.
Han gav då pomologen Anton Nilsson i uppdrag att inventera och dokumentera först de sörmländska och därefter hela landets äppelsorter, som fortfarande fanns kvar. En pomolog är en expert just på äpplen. Det hela ledde fram till flera böcker, men också klonarkivet på Julita. Och i det sammanhanget är inte ett arkiv bara papper i ett skåp utan alltså äppellunderna
– Vi bevarar också åtta päronsorter, flera plommonsorter och körsbärssorter.
Ympning för förökning
Men hur får man fram nya kloner av äppleträd? Sår man fröna?
– Nej, äppleträd förökas vegetativt. Man gör en så kallad ymp. Man beskär ris från trädet och ympar sedan med en rotstock. Man skär en snittyta på riset och på rotstocken, sedan sätts de ihop. Sedan växer ympen ihop. Trädet får då till 100 procent de egenskaper som trädet man hämtade ympriset på hade.
Men varför gör man så?
– Därför att frösådd av äpplen nästan aldrig ger det äppleträd som man äpplet från. Man brukar säga att ungefär en på 300 frösådder ger den sort som äpplet växte på från början. De allra flesta frösådda äppelträd blir så kallade vildäpplen, som inte brukar vara så goda att äta.
Äppelodling i 500 år - minst
Äppelodlingen på Julita har relativt gamla anor. Det har odlats äpplen kontinuerligt i minst 500 år.
– Det började så vitt vi vet redan på klostertiden. Sedan gjorde Gustav Wasa det här till en kungsgård. Han var inte så intresserad av äppelodling och trädgård, men äppelodlingen verkar ändå ha överlevt. Hans son däremot, hertig Karl, var mycket intresserad av trädgårdar och äppelodling, han utvecklade äppelodlingen.
Förr i tiden var stora lundar med fruktträd ett självklart inslag, både på herresäten och större jordbruk
Samlade in äppelsorter
Det var just den traditionen man ville fånga upp på Julita. I slutet av 1980-talet insåg Sune Zachrisson, som då ledde Nordiska museet, att museet helt hade missat att berätta om och bevara en mycket viktig del av vår historia, nämligen våra kulturväxter. Alltså allt som odlats i trädgårdar och i jordbruk.
Han gav då pomologen Anton Nilsson i uppdrag att inventera och dokumentera först de sörmländska och därefter hela landets äppelsorter, som fortfarande fanns kvar. En pomolog är en expert just på äpplen. Det hela ledde fram till flera böcker, men också klonarkivet på Julita. Och i det sammanhanget är inte ett arkiv bara papper i ett skåp utan alltså äppellunderna
– Vi bevarar också åtta päronsorter, flera plommonsorter och körsbärssorter.
Julita – en del av POM
Julita och Nordiska museet är numera en del av POM. Det står för nationella programmet för odlad mångfald. Förutom frukten bevaras även bland annat sorter av humle, olika perenner och lökväxter. POM är uppdelat i två delar. Dels en central så kallad genbank vid Alnarp i Skåne. Där ska Allt material som bedöms bevarandevärt finnas bevarat, då pratar vi fröer och liknande. Den andra delen är just klonarkiven, som Julita. Det finns ytterligare femton klonarkiv utspridda i landet, som bevarar lite olika växter, i olika växtzoner.
Men varför är det så viktigt att bevara gamla växter och äppelträd?
– Dels för att de faktiskt efterfrågas. Men också för att all kommersiell växtförädling går ut på att få fram kommersiellt gångbara sorter, som ger mycket frukt, gods potatis, bra skördar och liknande. I det arbetet finns alltid en risk att man tappar bort det ursprungliga genmaterialet, att det faller i glömska. Då är det bra att allt detta finns bevarat någonstans. Ma brukar kalla det levande samlingar, säger Susanne Ydrebo.
Resurserna för Julita har blivit mindre under och efter Pandemin. Det har gjort att man har betydligt mindre öppet än man haft tidigare, och färre arrangemang.
– Men man är alltid välkommen att går runt trådgårdarna, våra levande samlingar. Det är många som utnyttjar den möjligheten.
För mer information om öppettider för de olika museerna och utställningarna, sök upp Julita gård på internet.
