Sören Säterhagen samlade byns historia i bokform

När Sören Säterhagen lämnade byn, lämnade han den helt bakom sig. Det var först långt senare som ett intresse växte fram, och han tog sig an Mullersäters historia, och till viss del även funderingar kring sin egen uppväxt och hur, och när, han blev ett fosterbarn som senare adopterades av sin nya familj.  

Arbetet med boken “Mullersäter – En by i västra Närke 1468–2024” pågick periodvis under 17 år.  

Berättar om sin uppväxt

I bokens prolog, När skönheten kom till byn – barnarov på femtiotalet? lyfter Sören delar av sin egen barndom – framför allt det han fått berättat för sig, men även sådant han själv minns.  

–  Min biologiska mormor fick ta hand om mig och mina två systrar väldigt mycket när vi var små. Mormor hade två egna barn som fortfarande bodde hemma så Helge och Karin tog över ett barn, och det var jag, berättar Sören.  

Tanken kan till en början ha varit att Sören skulle bo där tillfälligt, men han adopterades senare in i familjen Säterhagen i Mullersäter, där han fick en enkel, bra och trevlig uppväxt, enligt honom själv.  

–  Enligt ryktet var jag två, tre år men de jag har frågat vet inte, och jag har inte frågat sådant förrän sista decenniet och då har alla glömt detaljerna.  

Vem var då skönheten som kom till Mullersäter? Jo, det var Sören. I prologen står att läsa: “en och annan såg mig som en skönhet, inte minst min mamma”.  

I boken ingår även släktforskning kring de som funnits i byn sedan 1600-talet, och kring de personer som köpt gårdar och flyttat därifrån. Var de kommit ifrån och vart de senare tog vägen. Men främst är det byn i sig som står i fokus.  

Även dramatiska händelser lyfts i boken, som ett brutalt yxmord som begicks på en av gårdarna framför pigor och drängar under 1700-talet. Boken beskriver också hur byn utvecklats sedan 1468, då namnet Mullersäter för första gången dyker upp i ett dokument från tinget i Edsbergs härad.  

– Mullersäter är oerhört mycket äldre än Mullhyttan som samhälle. Det var ju inte förrän framåt mot slutet av 1800-talet som man kunde börja prata om samhälle där.  

Han fortsätter:  

–  Det finns tecken på att Mullersäter började som en gård från början, och sedan har generationer delat upp gården. Som mest var det sju gårdar, berättar Säterhagen.  

Från 1600-talet var byn en bergsmansby med bergsmän och bönder. Sörens fokus i boken ligger på bondebyn, eftersom han själv växte upp på en av byns bondgårdar. Men han skriver även om bergsbrukets betydelse för byns födelse och utveckling.  

Frilansande kulturskribent 

Sören Säterhagen frilansade för Nerikes Allehandas kultursida under 20 år, så att skriva är inget nytt för honom. Däremot är det första gången han ger sig på en längre, sammanhållen text i bokform. Det svåraste med att skriva en faktabaserad bok var att forska, och sedan hitta tillbaka till anteckningar under skrivandets gång, berättar Sören.  

Hittade du någon information som förvånade dig?  

– Ja, det jag blev mest förvånad över var samfälligheter med gemensamt ägande. Det finns en vallgata bakom vår ladugård österut över ägorna, och den har jag alltid trott var vår. Vi åkte ut med häst och vagn och traktor över ängarna, och ledde kor och djur där.  

Efter efterforskningar upptäckte Sören att vallgatan tillhör en samfällighet med 29 ägare.  

– Det var något som förvånade mig att vår väg inte var vår väg, utan byns väg.  

Han fortsätter:  

– Så fort man blev delägare i skattelagd mark som tillhörde Mullersäter så blev man automatiskt delägare i samtliga samfälligheter som finns, berättar Sören.  

Alla delägare måste sammankallas när ändringar av samfälligheterna ska diskuteras, och samtliga måste vara överens innan beslut kan tas. 

Den stora branden

Författaren avslutar boken i nutid, där man bland annat kan se flygfoton över byn och jämföra hur ägorna såg ut under 1960-talet och vid 2000-talets början. Han avslutar också boken med att beskriva en otursdag – den 4 september 1971.  

Ladugården, som byggts av Helge Säterhagens far 1921, brann ner till grunden.  

– Orsaken är oklar, ingen kan säga vad det kan ha berott på men hypotesen är gamla dåliga ledningar, framför allt på höskullen där det var packat med kruttorrt hö.  

Helge upptäckte branden när han befann sig på höskullen för att dra in hö. Tillsammans försökte de mota ut korna som var inne för mjölkning, utan resultat.  

– Sådana där djur har en automatisk reaktion att de vill stanna i hemmet när det blir oroligt, så de ville inte gå ut. Det var bara en ko, som nästan av misstag kom ut. Men den hade brännskador på ryggen och fick avlivas några veckor senare, berättar Sören.  

I branden omkom kor, tjurar, kalvar, höns och grisar. En höna hittades dock i en luftficka i byggnaden några dagar senare.  

Efter branden upphörde djurhållningen, och ett år senare flyttade Sören från Mullersäter.  

Boken som Sören Säterhagen skrivit, mer än 50 år efter att han flyttat från byn, är baserad på efterforskad fakta och egna minnen.  

– Det är min strävan att det som står ska vara korrekt. Jag försöker vara noggrann med att om jag spekulerar, så talar jag om att jag spekulerar.  

– Min äldsta dotter har läst en del av boken, och hon berömde den så väldigt för att den var intressant. Hon var fascinerad över att det var roligt att läsa den, för att hon tyckte att hon kände mig i texten. Så lite personlig måste den vara tänker jag, avslutar Sören.