Samtal med politikerna som skapade Lekebergs kommun

1 januari 1995 blev Lekeberg egen kommun. Några av dem som var med då bjöds in till ett panelsamtal på Träffen under torsdagskvällen. Samtalet leddes av kulturutvecklare Karin Adolfsson och Tommy Glenberg som arbetar inom kultur- och fritidsavdelningen i Lekeberg.

Det var många som kom för att lyssna på minnen från hur allt startade för 30 år sedan, och jämförelser med hur det är idag. Några av de politiker som var med och arbetade för att Lekeberg skulle bli en egen kommun är fortfarande aktiva som kommunpolitiker, andra har flyttat från kommunen sedan dess. 

Lennart M Pettersson satt i såväl kommunfullmäktige som kommunstyrelsen i Örebro innan Lekeberg blev egen kommun. Han var en av dem som till en början röstade nej mot att bryta sig loss från Örebro kommun, men i efterhand ändrade han uppfattning.

– Den stora förändringen när vi blev egen kommun, som jag själv tycker är väldigt bra, är att så många engagerade sig. Vi hade ju väldigt mycket uppdrag, tidigare var det inte alls så många som hade politiska uppdrag. Det satte fart på de politiska partierna, hela samhället fick liksom en nytändning, berättar Lennart.

Arbetsförmedling, polisstation och Systembolag var några av de saker som tillkom när Lekeberg blev egen kommun. Lennart berättar att på den tiden skulle man ha en polis på 1000 invånare och när det var som flest fanns sex poliser stationerade i Fjugesta.

– Vi hade jättediskussioner om vi skulle ha ett systembolag här. Jag ville ha ett systembolag för att det drar ju ändå hit folk och det var ju många som brände hemma och så där, berättar Rita Elfors som idag är engagerad i Framtidspartiet.

Hon fortsätter:

– En del var rädda för att det skulle supas mer men det trodde inte jag. Men så var det en dam som sa ”ja, jag trodde att det skulle vara en hattaffär men nu är det ett systembolag och det vill jag inte ha här”.

– Alla kommuner som ville, hade rätt att få ett systembolag. Därför oavsett vad folk tyckte, så tog vi ganska snart ett beslut i fullmäktige. Det var stor majoritet för, och just för att alla trodde att det var bra för näringslivet, fyller Lennart i. 

Rolf Tolander var en av de inbjudna till panelen, och han berättade om några av de frågor och förhandlingar som behövde ske innan kommunen bröt sig loss från Örebro.

– En egen kommun ska ju ha en egen brandkår och Örebro räknade med att vi självklart skulle utnyttja Örebro och de kom med ett skambud. Då vände vi oss till Karlskoga, de var inte billiga heller och tänkte att de skulle ha en brandingenjör på heltid i Lekeberg. Sen lyckades vi komma överens med Laxå och fick vad vi tyckte var tillräckligt bra beredskap till ett lågt pris, berättade Rolf.

Oxelgården byggdes

– Alldeles i början var sjukhemmet vi hade utdömt, och då måste vi ju ha någonstans där de som har sådana behov får vara och få den hjälp de behöver. Det första stora bygget vi hade var Oxelgården och det fungerar ju fortfarande även om jag idag tycker att det är lite felbyggt för det drar så mycket resurser med två hus. Det hade varit bättre att bygga ihop alltihop. Det var fantastiskt att få ett så stort, och fint sjukhem. Många utanför kommunen tyckte att hur kan ni ha råd att bygga ett sådant fint sjukhem i den lilla kommen med så få invånare? Men vi gjorde det, berättar Annika Zetterholm som fortfarande är engagerad inom Centerpartiet.

Rolf Tolander berättar hur bygget av Oxelgården delvis bekostades genom nedläggningen av Furugården i Mullhyttan.

– Ungefär hälften av den summan som krävdes kom ifrån nedläggningen av Furugården. Sedan kom en annan besparing. Tidigare så åkte hemtjänsten runt med matlådor från centralköket. Det innebar att det blev många körningar per bil, och att maten i slutänden kanske inte hade den temperatur den skulle. I stället åkte de ut en gång i veckan med mat som sedan fick värmas i mikrovågsugn. Det där fick ett väldigt blandat mottagande, berättar Rolf.

”Lekebergsandan”

Annika Zetterholm berättar om sina minnen från hur det var för 30 år sedan.

– Det var alltid roligt, och vi träffades alltid på ett bra sätt över partigränser. Vi strävade ju alla åt samma håll. Vi skulle överleva och klara det här och då blir det ju så att vi hjälpte varandra på olika sätt med olika idéer som vi hade. 

Hon fortsätter:

– En sak som jag kommer väldigt väl ihåg i den första barn- och utbildningsnämnden då vi som politiker satt ihop i en grupp och utformade en skolplan. Sådant sker ju med tjänstepersoner idag där vi får ett förslag. Det vill inte säga lite men jag tror att vi lyckades ganska bra.

Conny Boman var kommunfullmäktiges ordförande under första perioden, och han minns nyårsnatten innan Lekeberg blev egen kommun. Torget i Fjugesta fylldes av människor, vilket tydde på ett stort engagemang och att kommuninvånarna trodde att det skulle bli bra. Han berättar även om skillnaden mellan då och nu i fullmäktige.

– När jag var ordförande fick man inte avbryta någon. Så länge man höll sig till ämnet så fick man prata, det kunde bli ganska långa sammanträden om många var pratsugna.

Lyssnade på varandra

– Det var ett väldigt öppet samtalsklimat, vi lyssnade på varandra i väldigt hög utsträckning. Min känsla är att oppositionen blev lyssnad på, och på sittande möte kunde man ta oppositionens förslag och få det att gå igenom. Den så kallade Lekebergsandan var väldigt levande, fastställer Astrid Söderquist.

Rolf Tolander berättade om hur politikernas beslut ofta återspeglades i Lekebergsrevyn.

– Något år satt de förmodade kommunala höjdarna i sandlådan och kastade fram det ena exemplet om vad man ville göra, efter det andra. Den som skulle representera mig så alltid ”det blir för dyrt, det blir för dyrt”. Om man nu tittar på hur man spenderar slog det mig med stor häpnad och mycket förvåning, att den här lilla kommunen har tre kommunalråd och ett oppositionsråd. Om man då jämför med befolkningsmängden så skulle det motsvara ungefär 70 kommunalråd i Örebro. Det hade jag inte förväntat mig, att man skulle bli svensk mästare i kommunalråd, säger Rolf Tolander som nu inte längre bor i kommunen.

Lekebergsrevyn tas upp vid ett flertal tillfällen under kvällen. Till en början häcklades kommunens politiker ofta i föreställningarna, men efterhand avtog det då fler och fler politiker själva var med på scenen. Gunilla Pihlblad, som är eldsjälen bakom revysällskapet, sitter under kvällen med bland åhörarna på Träffen. När samtalet leds mot torget, som genomgått en stor förändring sedan Lekeberg blev egen kommun kommer på tal, så sjunger hon en bit ur en låt skriven av Dag Stranneby och Rolf Tolander.

”På vårat torg, denna ständiga sorg, finns bara grus och betong när kommer hit en butik vin och sprit, nu bara skräp och kartong”

Skillnaden mellan då och nu

– Då var det väldigt öppet, alla visste vem vi var. Vi skaffade en hemsida, och alla politiker och i stort sett alla anställda i kommunen fanns på bild. Idag gick jag in och tittade, och det finns ingen bild på en enda. Det finns inte ens telefonnummer till politikerna. Vi var tillgängliga på ett helt annat vis, och det är ju jätteviktigt för vi är ju förtroendevalda, fastställer Lennart M Pettersson.