Föräldrar söker öppenhet om kommunens serviceboenden: ”Vem tar ansvar för våra barns mående?”

Sydnärkenytt träffar tre föräldrar till unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning, som bor på två av kommunens boenden. De är uppgivna och trötta på situationen som pågått i åratal.

De menar att organisationen kring deras vuxna barn är så osäker att kontinuiteten brister, och att situationen gradvis försämras.

– Samtidigt får vi höra hur bra det går för Kumla kommun. Det är som ett slag i ansiktet, säger en förälder.

– Som anhörig måste man vara med och titta till och säga ifrån hela tiden. Gör vi inte det, händer saker som vi inte får reda på. Och kontinuitet är otroligt viktig för de här ungdomarna, säger en förälder.

Gruppboende blev serviceboende

Hon berättar att inriktningen på hennes dotters boende, plötsligt ändrades från att vara gruppboende till serviceboende, utan att någon information gavs till varken boende eller anhöriga.

Bland annat finns ingen personal på dagen när de boende förväntas vara på sina arbeten eller dagliga verksamheter, men är ibland hemma ensamma.

– Från den ena dagen till den andra minskade insatsen och min dotter förväntades klara mer. Men ingen hade pratat med varken henne eller mig, säger hon.

Hon ifrågasatte vem som hade bedömt att hon klarade av att bo på serviceboende och inte gruppboende.

– Ingen kollade upp vad hon klarar av. Om det visar sig att hon inte klarar av att bo på serviceboende, ska hon då behöva flytta efter 13 år? säger hennes mamma och hänvisar än en gång till kontinuitet.

Ingen nattpersonal

På ett av boendena finns sedan några år ingen nattpersonal. De sista går hem klockan 21, och lämnar över till natt-teamet, som består av två personer, som inte är knutna till något speciellt boende, utan ska åka runt och stötta på kommunens olika boenden.

– För min son innebär det att om ingen finns där, vänder han på dygnet. Går kanske och lägger sig när dagpersonalen kommer på morgonen klockan sju eller åtta. Och sover bort hela dagen istället, säger en förälder.

När förändringen infördes 2023 gavs skriftlig instruktion i en pärm på boendet om hur ungdomarna skulle göra om man behövde stöd efter klockan 21. Men den var krånglig och olika nummer skulle ringas olika tider på natten beroende på vad klockan var.

– Det här skulle alltså min son göra, som inte kan slå ett nummer på en telefon, säger en av föräldrarna.

Efter att föräldrarna sagt ifrån ersattes de olika numren med ett och samma hela natten. Numret går till ett annat boende som tur ska bedöma utifrån samtalet om natt-teamet ska åka dit.

– Men det är inte säkert att de kan komma, de kan vara upptagna.

Ungdomarna får hitta trygghet i varandra.

– Några av dem är till exempel jätterädda för åska. Om det åskar ringer de varandra och sitter uppe tillsammans. Det ska inte behöva vara så, personal ska finnas där som stöd.

Det har också hänt att någon utifrån har kommit och bankat på dörren till boendet.

– Då satt ungdomarna där inne och var livrädda.

Bra på ytan

Många av dem är väldigt glada och utåtriktade till vardags. Och på ytan kan allt verka bra. Men det är bara en sida.

– De hälsar gärna och tror gott om alla. Hejar på alla, och ibland kan folk utifrån dyka upp runt boendena. Folk som inte alltid är trevliga.

Föräldrarna tycker inte att det ska behöva vara såhär.

– Det ska finnas personal på plats och stötta dem när det behövs. Men det känns som att deras trygghet inte tas på allvar och ungdomarnas behov förminskas, säger en förälder.

Ett annat problem med omsättningen på folk är när vikarier ska in. Periodvis har väldigt många olika personal dykt upp på boendet. För varje person som bor där finns en individuell arbetsbeskrivning beskrivning av vad var och en behöver hjälp med. Men föräldrarna upplever att vikarier får en bristfällig introduktion och många har inte tagit del av den.

– När min dotter var hemma i somras upptäckte jag en stor tova i håret som fick klippas bort. Hennes tänder hade inte borstats på länge. Jag kan tänka mig att hon sagt till vikarierna: ”Nej jag kan själv”, när de sagt att de ska hjälpa henne att borsta tänderna, och att de då inte hjälpt henne. Men det funkar inte med henne, hon behöver stöd även om hon säger något annat, säger en förälder.

Köpte godis för 1600

Under en månad hade hennes dotter köpt godis för 1600 kronor på olika affärer i Kumla. När föräldern frågade personalen hur det kunnat hända, fick hon höra att det vore en”begränsningsåtgärd” att inte ge dottern tillgång till sitt bankkort. För det behövs ett nytt läkarintyg som motiverar varför, trots att hon bott där i 13 år.

En kille hade köpt sex liter yoghurt. I kylskåpet hos en annan boende stod elva öppnade makrillburkar. En tar en vecka på sig att städa sitt rum. Han ”vill inte” att någon ska hjälpa honom att städa. Varpå det gror igen inne i rummet och skräp och möglig mat samlas.

– Visst är de rediga och klarar en massa. Men de bor där av en anledning och kan vara allt mellan tio och trettiofyra år i huvudet. Man kan inte ge dem ett bankkort, en tandborste eller en sopkvast.

Inställda aktiviteter

I uppdraget ingår att aktivera ungdomarna och det finns planerade aktiviteter under sommaren, men enligt föräldrarna ställs de ofta in eftersom personalen inte har tid eller möjlighet att komma iväg.

– Till exempel kom de inte iväg på midsommar trots att de hade blivit lovade. Min son, som hade klätt upp sig och satt och väntade på att få åka iväg, ringde och var ledsen när det blev inställt samma dag. Då grät jag, säger en av föräldrarna.

En anledning kan till exempel vara att ingen av de schemalagda i personalen har körkort. Det tar man inte hänsyn till i schemaplaneringen.

Föräldrarna betonar ändå verkligen att problemen de upplever inte har något med personalen att göra, det är organisationen som ställer till det.

– Personalen gör allt det kan och vi har en bra dialog. Men vi förstår att de inte alltid orkar och hinner. De behöver bättre förutsättningar.

Omtyckt personal sa upp sig

På sista tiden har flera i personalen som jobbat där länge, sagt upp sig.

– Det är katastrof för ungdomarna. Jag vet att flera hade gråtit när de förstod att de skulle sluta, säger en förälder.

Föräldrarna är bundna av sekretess och får inte träffas tillsammans i möten med kommunen och framföra sina åsikter på ett möte, eftersom ungdomarna inte kan tala för sig själva.

– Vi har försökt flera gånger att få till ett möte men vi får nej. Vi måste alltid träffas enskilt. Men vi känner varandra sedan åratal och har ändå kontakt. Så det blir ändå att vi ställer samma frågor och kräver samma förändringar, det är ju samma problem för alla.

Kommunen hänvisar till personlig integritet och att risk finns att man börjar diskutera enskilda personer på gemensamma möten.

– Men vi behöver inte prata om var och en. Vi kan prata generellt.

Bristen på dialog och de ständiga besparingarna har gjort att föräldrarna sig överkörda och motarbetade, och får olika svar när de ställer frågor.

– Man vill ju veta, det ska vara öppet. Jag ville se och diskutera beslutet om att nattpersonalen skulle bort eller när boendet ändrades från gruppboende till serviceboende. Men de vill inte informera varken oss eller dem som bor där, säger en mamma.

Närvaro behövs

Föräldrarna är trötta.

– Ibland orkar man kämpa. Ibland inte, säger en förälder uppgivet.

De skulle vilja se en personalsituation med bemanning som räckte, både till att aktivera ungdomarna, men också avlasta personalen.

– De behöver vara två i tjänst dagtid, så en kan jobba med ungdomarna och en kan sköta det administrativa.

På natten behövs också närvaro.

– Det spelar ingen roll om personalen sover. Bara det finns någon där.

Föräldrarna vill inte känna sig misstrodda och motarbetade, utan efterlyser en mer öppen dialog och bättre förutsättningar för personalen att göra sitt jobb.

– Vi är oroliga för framtiden. Vad händer den dag vi inte orkar mer? Vem tar ansvar för våra barns mående?