Min kamp mot Goliat
Jag är envis. För det mesta tycker jag att det är en ganska bra egenskap att ha. Jag är en sådan som vägrar ge upp. Är det någonting som måste lösas ser jag till att det blir gjort. Uppstår ett problem vrider jag och vänder på det till dess att det försvinner.
Vid andra tillfällen bidrar min envishet till ren dumdristighet. Jag gör saker jag inte borde.
Jag jobbar på att tämja denna dumdristighet, men ibland kan den inte låta bli att visa sitt fula tryne. Som tidigare i våras när jag införskaffade mig en ny tvättmaskin.
Budet levererade snällt besten ända fram till entrétrappan. Det var sagt att jag skulle vänta på hjälp att bära in tvättmaskinen. Men när jag stod där på trappan och stirrade på maskinen slog det mig: ”Tänk om någon snor den?” För som vi alla vet är ju sannolikheten stor att någon helt obemärkt skulle kunna stjäla en 55 kg tung och otymplig tvättmaskin, mitt på dagen, från ett surrande villakvarter …
Det här fixar jag, intalade jag mig själv och hämtade min skramliga trappkärra med sina hala plastdäck från helvetet. Som grädde på moset säkrade jag tvättmaskinen med världens minsta och smalaste spännband, inte mycket starkare än en sytråd, och ignorerade varningssignalerna som blinkade framför mig.
I grund och botten är jag rätt stark. Jag tycker det är roligt att lyfta tungt och är förtjust i marklyft. Det är något speciellt med att svinga en skivstång med tillhörande vikter och känna endorfinerna spritta i kroppen, att bli alldeles darrig av mjölksyra.
Att dra ett åbäke till tvättmaskin uppför en lång trapp är däremot något helt annat. Jag hade bara kommit några trappsteg när jag insåg att detta var en dålig idé. En rimlig reaktion hade varit att gå ner med maskinen igen, men det hade ju varit att erkänna sig besegrad. Så jag fortsatte.
Trappkärran skramlade oroväckande. Helvetesdäcken gled på trappstegen. Tvättmaskinen svajade likt en mast i full storm. Gravitationen ville fälla oss båda till marken. Svetten sprutade, jag flåsade som en yster tjur och fingrarna vitnade av det krampaktiga greppet om kärran. Jag orkade egentligen inte hålla emot. Men om jag släppte kärran skulle allt vara förgäves. Så jag sparkade av mig tofflorna, satte mig ner på trappan och tog i allt vad jag kunde.
Jag måste ha sett ut som en förvriden groda. En groda som mödosamt krälade baklänges uppför trappan släpande på en tvättmaskin. Jag grymtade och hojtade, slet och drog. Armarna värkte och benen darrade. Håret var en enda svettig röra. Det här var min kamp mot Goliat och den matchen tänkte jag inte förlora.
Om grannarna såg mig trodde de säkert att jag inte var klok och jag instämmer. Jag var inte klok just då. Men uppför trappan och in i hallen kom tvättmaskinen. Bredvid stod jag och skälvde som ett asplöv, illamående av ansträngningen.
Efteråt hamnade jag i onåd. ”Du kunde ha haft ihjäl dig.” En korrekt bedömning med tanke på att jag inte bara är envis, utan även klantig. Inte den bästa av kombinationer. Låt min huvudlösa upplevelse bli er lärdom; det är så mycket lättare att bära något tungt när man är två.
Det här är en opinionsartikel som uttrycker skribentens egna åsikter.
