De ska hjälpa "osynliga" flickor till ett bättre liv

Flickor med de här problemen får ofta diagnoser sent, vilket ofta leder till skolavhopp och psykisk ohälsa senare i livet. Projektet ska lära pedagoger både se och hjälpa de här flickorna redan i förskolan, långt innan de diagnostiseras.

– Flickor diagnostiseras oftast senare än pojkar. Det har fler orsaker. Men ofta har de otydligare symtom och är bättre på att dölja dem än pojkar. Dessutom är det så att alla diagnosverktyg som finns är utformade efter pojkar och fungerar också på bäst för dem. Det gör att flickor ofta faller mellan stolarna och inte får den hjälp de skulle behöva. Det ska det här projektet ändra på, säger Kristina Collén, socionom och adjunkt på Örebro universitet.

Christina har också skrivit barnböcker om en flicka med autism, som heter Alma och är detektiv. Hon använder de speciella styrkor hennes diagnos ger henne för att lösa detektivgåtor.

– Det handlar om att hjälpa de här flickorna och kanalisera deras styrka, säger Kristina.

Stor skillnad på flickor och pojkar

Men vad är då skillnaden mellan pojkar och flickor som har autism eller ADHD? 

– Pojkar som har de här problemen blir ofta utagerande, tar plats, bullrar och skapar problem i gruppen. Med flickor är det ofta precis tvärt om. Om de inte förstår hur de ska agera i en situation, eller inte kan läsa samspel i en grupp drar de sig ofta undan, blir tysta, introverta. Ibland talar man om att de blir en del av väggen,. De blir tysta, duktiga flickor som lider i det tysta, som ofta ingen lägger märke till i gruppen.

– Det finns en hel del forskning och statistik som visar att den här gruppen är överepresenterade när det gäller psykisk ohälsa och skolavhopp, menar Kristina Collén.

Diagnosverktyg för pojkar

Det faktum att diagnosverktygen är helt utformade efter pojkar gör att pojkar får en diagnos och därmed stöd och hjälp från specialpedagoger på ett annat sätt, medan flickor ofta får diagnosen senare, eller ibland inte alls. Det gör att de de inte får den hjälp och det stöd de skulle behöva för att klara förskola och skola. En bild som Ann-Sofie Hagelin, specialpedagog bekräftar.

– Så ser det tyvärr ut. Just nu har vi 27 individärenden bland förskolebarnen i Kumla kommun som berör neurosociala funktionhinder. 25 av dem är pojkar. Vi har förstått att det här är diagnoser som är lika vanliga bland flickor. Ändå ser det ut som det gör.

Inte diagnoser

Kristina  poängterar att Alma-projektet inte handlar om att diagnostisera.

– Nej, det här är frågan om att hjälpa de här flickorna, skapa verktyg för våra pedagoger. Egentligen ska ju inte en diagnos vara avgörande för vilken hjälp och stöd ett barn får i skolan. Förskolans och skolans uppgift uppgift är ju egentligen att ge alla den hjälp och de möjligheter man behöver för att utvecklas och därmed klara skolan. Ytterst handlar det om att tillgodo se det faktum att alla har olika behov och att alla individer inte fungerar på samma sätt.

Började i liten skala

Projektet började i mindre skala på Malmens skola och några av Kumlas förskoleavdelningar, för flera år sedan. 

– Vi hade ju uppmärksammat det här och kontaktade faktiskt Kristina Collén redan då, minns Malin Forsberg Mattsson, specialpedagog.

– Men nu ska alla förskoleavdelningar i kommunen med, inflikar Ann-Sofie Hagelin.

Det hela sker också i ett  ett samarbete med Degerfors kommun.

– Totalt är det 76 förskoleavdelningar i Kumla kommun och 25 i Degerfors som berörs. Det jobbar  vanligen tre  pedagoger på varje avdelning, så totalt är det mer än 300 pedagoger som berörs.

Samarbete med universitetet

– Det handlar om att föra ut forskningsrön från universitetet, forskarvärlden på fältet, men också att få återkoppling tillbaka från de pedagoger som ska jobba med det här. De resultat vi får fram kommer bli en en föreläsning för blivande specialpedagoger på universitetet, fortsätter Kristina.

Dels kommer pedagogerna att läsa Alma-Böckerna, trots att det är frågan om barnböcker. Det kommer också bli storföreläsningar och några timmars handledning på plats på förskoleavdelningarna. arbetet ska också digitaliseras, för bättre uppföljning.

.Hon fortsätter:

– Vi ska ge Kumlas pedagoger redskap, kunskap för att identifiera de här tjejerna, lära sig känna igen tecken, symtom, för att utifrån varje individ kunna anpassa arbetsmetoder, stöd och undervisning. Det kan exempelvis handla om att ge barnet redskap att kommunicera känslor. En vanlig metod är exempel olika bildstöd, bilder på sker, känsloutryck. Stödtecken, ett slags teckenspråk används också ofta. Ibland kan det också handla om att anpassa miljön och hur gruppen arbetar, avslutar Krisitna Collén

Projektet har dragit igång under våren, men det stora arbetet kommer ske under höstterminen.