Från dödshot i Kongo
till toppjobbet i Kumla

I början av 1960-talet, ungefär då Jacques Mwepu föddes, smög ett nytt skällsord in i svenskan: baluba. Det var ett nedsättande omdöme med rasistisk klang; en baluba var lika med en vild och primitiv jävel. Den svenska FN-insatsen i Kongo med strider mot bland annat folk från balubastammen hade satt avtryck i svenskt slangspråk.

Att en baluba sedan skulle hamna i Sverige, göra karriär i Kriminalvården och utses till chef för Kumlaanstalten, Sydnärkes största arbetsplats, är en ironisk lyckträff. Kanske ändå inte osannolik med tanke på Balubafolkets stolta traditioner med en tidig civilisation, eget kungadöme och motstånd mot den belgiska kolonialismen.

Jacques Mwepu, som häromåret blev rikskänd som Sommarpratare i radio, har nu tillsammans med Anna-Maria Stawreberg, skrivit en självbiografi om sin unika livsresa: Från Kongo till Kumla (Mondial). Det har blivit en både spännande och lärorik berättelse.

Den lille Jacques drabbas tidigt av ett hårt slag, hans mamma försvinner, förvisad av fadern som gift om sig. Man kan nog säga att familjen är dysfunktionell. Pappan, en välavlönad tullchef, är visserligen snäll (och elegant) men ofta borta och gifter sig med ytterligare en kvinna. De första sönerna hamnar på mellanhand. 

När arméchefen Mobuto, en grym och girig diktator understödd av multinationella gruvbolag, tillskansat sig makten i Kongo, blir pappan av med jobbet och försvinner även han.

Men Jacques minns ändå sin barndom som ganska lycklig, särskilt tiden med sin lillebror. Som dessvärre omkommer i en olycka.

”Hans död rubbade hela min världsbild och fick mig att förstå att allt kan ta slut på ett ögonblick”, skriver han i boken som är uppdelad i ganska korta, lättlästa kapitel.

Sorgen kapslar han in och har först på äldre dar kunnat berätta om traumat för sina närmaste.

Jacques finner tröst hos kyrkan, är en flitig skolelev, funderar på att bli präst men börjar plugga juridik på universitet. Där engagerar han sig i oppositionen mot Mobuto vars trupper helt sonika skjuter studenter och stänger universitetet. 

Skildringen av hur Jacques Mwepu lyckas fly och gömma sig är stark. Han hamnar i flyktingläger i Zambia och landar 1990 (det är november och blötsnö) som 26-årig fransktalande kvotflykting i Hallstahammar.

Lätt är det inte att ta sig in i samhället. Att inte ta tillvara flyktingens kunskaper, ens knappt fråga om dem, är något Jacques Mwepu skarpt kritiserar. 

Mån om att liksom pappan vårda sitt yttre tränar han på gym och blir kompis med en kille som är ordningsvakt. Det blir nyckeln till hans framtid. Om kvällarna under flera år vaktar den muskulöse svarte Jacques krogdörrar i Västerås och Köping, på dagarna pluggar han på Komvux och senare Högskolan. Nästa steg blir logiskt – sommarvikarie 1998 hos Kriminalvården.

På Hällbyanstalten utanför Eskilstuna konfronteras Jacques Mwepu med rasismen från de intagna. 

”Det gjorde ont, och det var förnedrande. Alldeles särskilt som jag försökt bemöta klienterna så schyst och respektfullt det bara gick.”

Han blir nästan knäckt av glåporden men lyckas stålsätta sig, stöder sig på anstaltens rutiner, rapporterar ”fyrkantigt” all smutskastning och avvikelser från de intagna. Och får avgörande stöd av kollegor. 

”När det började lugna ner sig var jag i princip utbränd. Jag hade varit på helspänn många månader i sträck. Men kände också att jag var på rätt plats, jag började älska mitt jobb, och jag kunde äntligen få visa de intagna vem jag var och vad jag gick för. Det tog tid men jag höll ut.”

Det låg även annat i potten, att hålla kvar ett fast jobb var extra viktigt när han gift sig med Gisèle, dottern i en familj där han umgåtts hemma i Lubumbashi, och nu var de själva med en liten son en efterlängtad familj.

Jacques Mwepu tar de följande åren flera steg framåt som kriminalvårdare, får större ansvar och berättar om ett arbete han ser som en kamp för människovärde, att den dömde ska ha en chans att komma ”bättre ut”:

”Även om jag och mina kollegor varje dag möter intagna som begått fruktansvärda handlingar, som saknar impulskontroll och där våld ofta oftast är det de tar till när de känner sig trängda, får vi aldrig sluta tro på att det går att vända. Vi måste tro på behandling och att det som kallas kriminalvård och återfallsförebyggande åtgärder ger resultat vilket vi ju också vet är fallet. Vi måste tro på varje enskild individ även om det många gånger kan vara oändligt svårt.”

Han observerar som chef i Örebro den särskilt pressande situationen för intagna i häkten med dess restriktioner och ångestfyllda väntan på vidare öden. Han lyfter fram frivårdens alternativ för kontroll och bestraffning där fotbojor sannolikt skulle kunna användas mer, vara förnuftigare för återanpassning och billigare än fängelse.

Jacques Mwepu får även ansvar för kvinnofängelset Hinseberg och slås av att resurserna även inom kriminalvård är snedfördelade till kvinnornas nackdel. Även om männen står för 94 procent av all brottslighet är de kvinnliga intagna ”generellt mer trasiga och i betydligt sämre skick än männen när de kommer till oss i Kriminalvården”, skriver han. Vilket betyder att mer vårdinsatser behövs än vad man haft pengar för. En viss förbättring har dock skett de senaste åren, enligt Mwepu.

Han beskriver också kvinnornas roll för männen i fängelserna: Det är dom som fyller besökslistorna och ser till att kontakten med omvärlden hålls levande, fruar som kommer med barnen för att umgänget ska flyta på.

”På anstalterna för kvinnor ser det inte likadant ut. Här finns inte lika ofta någon på utsidan som ser till att livet går vidare. Jag stöter sällan på en man vars kvinna är dömd till fängelse, som tar hand om barnen, håller kontakt med skolan, hjälper till med läxorna... Inte heller tar männen med sig barnen till anstalterna för att för att de intagna mammornas umgänge och relation med barnen ska fungera.”

När FN söker kriminalvårdare för en insats i Elfenbenskusten, drabbat av inbördeskrig, är den franskspråkige Jacques ett givet namn. Han möter en närmast obeskrivlig misär i landets överbefolkade fängelser och får rikta in sig på att i första hand rädda liv med mat och medicin. Han får sedan ansvar för fler svenska FN-insatser inom kriminalvård. Och blir expert hos EU placerad i Bryssel. 

Så kommer Corona, Europa blir nedstängt och Jacques Mwepu får plötsligt - som en lyxfånge - uppleva restriktioner och instängdhet och tröttnar snabbt. Hoppar av EU-jobbet när han får chansen att bli anstaltschef i Kumla.

”Jag kände mig lycklig. Uppdraget var något jag drömt om. Inom vår myndighet ses Kumlaanstalten som något av ett flaggskepp och att till slut hamna där var en hemlig ambition jag haft under många år.”

Författaren avslutar boken med några tunga reflektioner om straff och kriminalvårdens framtid i Sverige. Förhoppningsvis blir de lästa av många, inte minst lagstiftande politiker. 

För en utomstående är det rätt obehagliga bilder Jacques Mwepu förmedlar av ökat våld och aggressioner bland de intagna. Hur dagens gängmedlemmar, de har blivit yngre, utan hämningar misshandlar varandra och även kan angripa personalen. För att imponera på sina ledare.

”Det finns självklart fortfarande många intagna som vill ändra sitt liv och som vill få hjälp med att hitta olika strategier för att kunna leva ett normalt liv efter avtjänat straff. Men det finns alltså också många som inte verkar bry sig, som helt övergett tanken på ett lagligt liv. De har resignerat inför situationen, och har valt den kriminella livsstilen.”

Kumlaanstaltens chef är ingen mes, brott ska straffas och inlåsning är ett kännbart straff. Men han är också inläst på de intagnas oftast sorgliga bakgrund där samhällets gemenskap inte räckt för att kompensera för till exempel brister i den nära familjen. Att en mer hårdhänt kriminalvård inne på anstalterna då skulle minska risken för återfall är definitivt inget han tror på, tvärtom:

”Ska de behandlingsprogram vi genomför inom Kriminalvården fungera, då måste vi behandla de intagna med värdighet. För tror någon på allvar att ”hårdare tag” hjälper en människa att bli hel, att kontrollera sina impulser och aggressioner eller att börja sköta sig i största allmänhet? Med hjälp av en stödjande miljö, vård, motiverande samtal och åtgärder minskar risken för återfall i brottslighet markant. Det är med empati, men med en fast hand, som vi skapar ett tryggt och robust samhälle. Inte genom att låsa in en person och kasta bort nyckeln”.

Författarens eget öde är ju ett strålande bevis på att dåliga odds kan vändas genom hårt arbete. Han hamnade rätt i livet och lyfter nu fram de envisa kriminalvårdarnas stora betydelse för att samhället ska bli tryggare.

Men trycket på personalen ökar med överbelagda fängelser och häkten. När Kumlaanstalten i våras öppnade 128 nya platser fylldes de på en vecka. Risken är att nödvändiga behandlingsprogram inte kan genomföras och därmed att återfallen ökar.

En historisk utbyggnad av anstalter planeras i landet för de kommande tio åren, från 9 000 intagna till l7 000. Frågan - den är politisk – är då om Jacques Mwepus slutsatser om kriminalvård kommer tas tillvara eller om samhället ska hamna i en ond cirkel av kostsamma inlåsningar.