Bea förtrollade
med iskallt öde

Den gamla boken om Andrée-expeditionen som gjorde Bea Uusma närmast besatt, förändrade hennes liv och resulterade i Augustpriset 2013.

Hon skildrade bakgrundshistorien, hur hon av en slump hittat en gammal bok om ingenjör Samuel Andrée och hans båda unga medhjälpare, som den 11 juli 1897 seglar iväg i en vätgasballong från Spetsbergen, inte så elegant som det var tänkt, men lyfter och försvinner ur sikte. De ska flyga över Nordpolen och släppa ner en boj där och sedan elegant fortsätta färden till Kanada eller Ryssland.

Ingenting går efter deras vid skrivbordet uppgjorda planer. Fyra dagar senare kommer en av deras brevduvor tillbaka. Därefter blir det tyst, i 33 år, tills deras döda kroppar hittas på den öde Vitön i Arktis, av ett par fångstmän som först inte förstår vad det är de hittat. Det har gått så lång tid. De har aldrig hört talas om Andrées expedition.

Fulltalig publik.

I bakgrunden en bild av Anna Charlier, som förgäves fick vänta på sin polarfarande fästman.

"Medicinsk deckargåta"

Bea Uusma blev fängslad av historien och hon beskrev med ett kusligt målande uttryck situationen: “tre män från Stockholm, i en vit mardröm”. Medryckande berättade hon om sitt grundliga forskningsarbete för att lösa vad hon kallar en “medicinsk deckargåta”, nämligen sanningen om dödsorsaken, som ingen hittills lyckats vetenskapligt belägga.

De hade utrustning och förråd för att överleva polarnatten. men någonting hände. Bea Uusma har en egen teori om det, men den avslöjade hon inte under kvällen. Det skulle vara att förstöra spänningen,menade hon. Vi får läsa boken - som också fanns till salu efter föreläsningen.

Det fanns flera anledningar till att Bea Uusma blev så närmast besatt av den här historien, inte bara vetenskaplig nyfikenhet, avslöjade hon. Hon fascineras av och kan relatera till bland annat de existentiella skeendena i expeditionen och hon ser bilden av männen som drar en kälke över isen men hela tiden driver tillbaka, närmast som en metafor för det egna livet.

En stark kärlekshistoria

Hon talade också med särskild ömhet om den kärlekshistoria som inte dog på isen, kärleken mellan den yngste medlemmen i expeditionen, Nils Strindberg, och hans fästmö, Anna Charlier. De var nyförlovade när han gav sig av och hon väntade i tio år, tills han officiellt dödförklarades.  Då gifte sig Anna med en engelsman och flyttade från Sverige. Men hennes hjärta tillhör, även i rent fysisk bemärkelse, fortfarande Nils. Det ligger i hans grav i en liten silverkista.

Bea Uusmas föreläsning bjöd på spänning, dramatik och romantik, i en vetenskaplig form men med fläktar av sekelskiftesgotik i undertexterna. Kanske är det blandningen, kanske hennes elektrifierade engagemang, som gör hennes bok så fängslande. Signeringskön efteråt var nästan lång som en polarnatt. Dock allt annat än dyster!

Recension

Monument över havererade
drömmar och naturens
oberörda likgiltighet

Om man hamnar på en tråkig fest, blir sittande i en fåtölj och sträcker sig efter en bok i hyllan intill, kan det sluta var som helst. Det gjorde Bea Uusma, och för henne har det inte slutat än. Hittills har det lett till flera resor i Arktis och ett Augustpris för hennes egen bok “Expeditionen. Min kärlekshistoria” (Norstedts förlag). Hon hoppas att det aldrig ska ta slut.

Boken Bea Uusma fann på den där festen hette “Med Örnen mot polen. Andrées  polarexpedition år 1897”. Hon började läsa. Sedan reste hon sig upp ur fåtöljen och gick hem,  boken tog hon med sig. Och det var upptakten till en femton år lång passion som ännu inte visar några tecken på att klinga av.

Hon fascinerades av det så uppenbart från början dödsdömda projektet, att färdas i luftballong över Nordpolen. Några veckor efter festen passerade hon genom Gränna och gick in på Andréemuseet. Såg den bevarade utrustningen. Där och då fick hon blodad tand. Hon började köpa böcker om Andrée-expeditionen på antikvariat. Hon började söka, fast utan att riktigt veta efter vad.

En sak som slog henne efter en tid var att alla böcker, det har skrivits ett femtiotal, följde samma mönster och slutade på samma sätt. Och de upprepade samma fakta. Frågan var, var hade de fått informationen ifrån?

Bea Uusma insåg att hon måste gå tillbaka till originalkällorna för att hitta sanningen, bland annat varför männen dog och vad som var dödsorsaken, något som inga experter hittills lyckats lägga fram en vetenskapligt hållbar teori om. De hade mat och förråd av allt som behövdes för att klara en övervintring, de hade gevär och ammunition. De hade alla förutsättningar att överleva polarnatten. Men någonting hände.

“Jag måste lösa gåtan, men jag kommer aldrig att göra det om jag inte tar mig längre in i expeditionen. Jag måste försöka följa dem. Jag måste in i deras innerfickor. Jag måste in bakom orden i deras söndervittrade dagbokssidor. Jag måste förstå vad som händer med en människa som befinner sig mitt i packisen, utan att kunna ta sig därifrån.Jag måste in i isen, under skaren. Jag måste till platsen där de dog. Jag måste till Vitön.”  

Fyra gånger försökte hon ta sig till den otillgängliga ön uppe i Arktis. Fjärde gången var det öppet vatten och hon lyckades nå fram och landstiga på den steniga landremsan. På rätt plats, men i fel tid, skriver hon.  

Författaren och illustratören Bea Uusma blev forskare. Hon utbildade sig till läkare, delvis med drivkraften att lösa vad hon kallar den medicinska deckargåtan bakom männens död. Det har öppnat dörrar till all tillgänglig expertis. Hon har lusläst alla originaldokument, dagböcker och obduktionsprotokoll och blygs idag inte för att idag kalla sig den främsta experten på Andrées expedition. Hennes kunskap är bråddjup, men smal, säger hon.

Boken är en vetenskaplig thriller, och allting i den har hänt och är väl dokumenterat. Utom två sidor. För hon har en egen teori om vad som verkligen hände, den dag då ingenjör Andrée slutade skriva i sin dagbok, mitt på en sida. Men det ska jag inte avslöja.

Läsaren kan själv följa händelseförloppet, i detalj, intill varje dags meny (isbjörnskött) och lägga pusslet. Jag garanterar att man, via författarens brinnande engagemang, avskrifter av dagboken, originalfoton och kartor sugs in i dramat och även grips av den kärlekshistoria utan lyckligt slut, som också finns invävd i historien.

Det är, utöver det, en mycker vacker bok. Ett monument över människans havererade drömmar och den storslagna naturens oberörda likgiltighet.