60 år med låsta dörrar – Kumlabunkern jubilerar

– Jag började 1978. Men då fanns så att säga redan anstalten i familjen. Min far började jobba där från start, 1965.

När Kenneth började 1978 var det på en anstalt som präglats av dåtidens politiska debatt.

– Ja, efter en ny lag 1974 hade man byggt om korridorerna. Färre celler, ytor för social samvaro och liknande hade tillkommit. Det hade gjort antalet platser betydligt färre. När anstalten var fullt utbyggd 1967 rymde den 432 intagna. När jag började var man nere i under 250 platser. Och det skulle bli färre, fortsätter Kenneth.

Efter stora besparingar och ett mindre behov av platser så blev det ett ”all time low” 1991. Då hade man bara 197 intagna. Sedan har det sakta men säkert ökat.

– Det är lite skillnad mot i dag. I dag finns över 800 platser. Kumla har alltid varit största kriminalvårdsanstalten i Sverige, men nu är den ändå större, överlägset störst faktiskt.

Arbetsmarknadspolitik förde antalten till Kumla

Med fler än 1 000 anställda är anstalten en mycket stor arbetsgivare. I Sydnärke är det nog bara Kumla kommun och Hallsbergs kommun som sysselsätter flera anställda. Det var också arbetsmarknadsskäl som gjorde att anstalten hamnade i Kumla.

– Ja. Dels hade ju Kumla förlorat hela sko- och textilindustrin. I Hallsberg hade SJ gjort stora neddragningar. Tanken var att man skulle bygga sju likartade storfängelser efter samma mall. Det första hamnade i Kumla, det andra hamnade i Österåker. Men innan det blev klart ändrades kriminalpolitiken och planerna på sju anstalter skrotades.  Det blev i praktiken bara 1,5. Den i Österåker blev aldrig klar.

Tanken med Kumla var att den skulle ersätta flera fängelser. Men, framför allt fängelset på Långholmen  i Stockholm (I dag hotell) och ”Örebrokåken”, som revs i början av 70-talet.

Inte varit rädd

Kenneth menar att han aldrig varit rädd, trots att han hanterat många farliga situationer.

– Nej, inte rädd. Men det har varit situationer där jag känt mig rejält adrenalinpumpad. Men jag har alltid känt att vi haft de resurser som krävts för att kunna lösa situationer.

Kenneth hade bara jobbat några veckor 1978 när den första incidenten inträffade.

– Ja, några fångar gick upp på taket på verkstäderna på baksidan och hoppade över staketet för att rymma. Vi såg det på kameror och kunde åka runt och fånga in dem.

Både rymningar och upplopp

Kenneth har varit med om flera rymningar, men också flera fångupplopp.

– Ja, på 80- och 90-talet inträffade flera upplopp. De flesta mindre, på en avdelning. Någon gång barrikaderade fångarna sig.  Under åren har ungefär 50 intagna lyckas rymma från anstalten. Sista gången vi hade en rymning var 1991. Däremot blev det en fritagning från det så kallade H-huset, 2004, där personer utifrån tog sig in med stegar och vapen. Det var en allvarlig händelse.

Det blev ett flertal rymningar och fritagningar på olika anstalter 2004. Det innebar en omläggning av kriminalpolitiken, med ökad säkerhet och en speciell säkerhetsavdelning inne i Kumlaanstalten, Fenix. Det var lite av dåvarande  justitieminstern, Thomas Bodströms, prestigeprojekt.

– Jag har också varit med om 15 suicid bland fångar. Jobbiga upplevelser. Det sker nästan aldrig numera, det var vanligare förr.

Kraftigt förbättrad säkerhet

Just säkerheten är något som kraftigt förändrats under de 60 år anstalten funnits.

– I Sverige fungerar vi lite så att när något tokigt händer vill vi inte att det ska upprepas. Men vi blir lite smala i tänkandet. Vi ser till att just det inte kan hända igen, så har det i hög grad varit i våra fängelser.

Från början hade man varken larm eller kameror. Murarna skulle räcka. Det gjorde de inte. Säkerheten har sedan sakta men säkert förändrats, utvecklats. När en rymning inträffade, fixade man så man inte skulle kunna rymma på det sättet igen.

Numera måste fångarna forcera två staket på insidan av murarna, innan de kommer fram till muren. Där finns också kameror och olika larm. Kommer man sedan över muren, vilket inte är lätt, så finns ytterligare ett äldre staket utanför muren. Utanför detta ett modernare, högt, elektrifierat stängsel. Utanför detta ännu ett stängsel, som en barriär utåt.

– Utöver detta så finns det flera system med larm och kameror.

Annat arbetssätt

– Vi jobbar också på ett annat sätt innanför murarna. Vi har en aktiv underrättelseavdelning som håller koll på vad som pågår bland de intagna. Vi har mindre grupper och splittrar grupper som blir för starka, får stort våldskapital. Allt för att undvika incidenter.

Förr hade också fångarna bättre tillgång till olika verktyg.

– Ja, saxar, skruvmejslar och allt möjligt. Ta bara besticken. Det tog många år innan vi började med plastbestick. Bordsknivarna försvann i imponerande takt och dök upp som vapen, som intagna använde mot oss eller mot varandra. Allt sammantaget har gjort att incidenter blivit betydligt mindre vanliga. fritagningar och rymningar har vi inte längre, peppar peppar.

”En annan tid”

Men det har ibland talats om att fångar behöver kunna känna att det går att rymma, för att hålla humöret uppe? Håller du inte med om det?

– Nej, faktum är att jag tror fångarna mår bättre nu. Dåvarande anstaltschefen, Lennart Wilsson, talade om att fångarna behövde kunna känna att möjligheten att rumma fanns, för att inte må för dåligt, helt tappa hoppet och bli våldsamma, som ett slags ventil. Det var en annan tid. Hade en anstaltschef sagt så i dag hade vederbörande fått sparken.

 Neddragning blev utvidgning

År 2002 stod anstalten inför ett vägskäl.

– Jag var ställföreträdande anstaltschef då. Kriminalvården ville renovera och bygga om flera hus inne på anstalten. Man tänkte minska antalet fångar och avskeda personal.

– Vi stretade emot och menade att vi då skulle förlora kompetens. Vi förespråkade istället att man skulle börja utvidga anstalten med ett nytt hus, där vi kunde rotera både intagna och personal under renoveringarna. Dessutom hade Sverige då väldigt många små anstalter, kanske flest i världen. Det var en kostsam organisation. Vi trodde större fängelser skulle vara en fördel. Så blev det. Den resa som då påbörjades, med att bygga flera nya hus, modernisera, utvidga, pågår än. Jag är stolt över att ha varit en del i att det blev så.

Huset som då byggdes kallas R-huset och är i dag riksmottagningen. Den avdelning som tar emot alla som dömts ett straff längre än fyra år år från hela landet innan de fördelas ut till andra anstalter.

”Mycket försummades under 2010-talet”

Men resan mot dagens anstalt har inte varit spikrak.

– Nej, det gäller hela kriminalvården. Mycket försummades på 2010-talet. Det skulle sparas och antalet intagna blev färre. Det gjorde att man försummade en hel del, I Kumla lades H-huset i malpåse. Det stod tomt i många år. Till sist var det så dåligt att bara rivning återstod och vi tvingades ta beslut att bygga de två nya H-husen som invigdes förra året.

Kraftig ökning av antalet intagna från 2020

– Den politik som fördes under 2010-talet, av flera olika regeringar, gjorde att vi inte alls var förberedda när antalet intagna snabbt började öka i början av 2020-talet. Nu bygger vi ju lite varstans i landet. Men det kommer ta många år, kanske 10 år, innan allt är färdigt. Att bygga nytt tar tid.

Men vad gör egentligen att det plötsligen blir fler intagna?

– Man vet att det blir så. Det går i vågor, det har det alltid gjort. Mycket handlar om politik. Sedan 1990-talet vill alla se hårdare tag. Längre straff, för alla brott. Det gör att det blir fler intagna. En annan faktor är hur polisväsendet fungerar. På 2010-talet genomfördes flera omorganisationer av polisväsendet. Det gjorde att de tappade fokus. Antalet lagförda blev helt enkelt mindre. Nu lagförs fler, det ökar antalet fängelsedömda.

– Vi i kriminalvården har drivit på politikerna att kanske tänka på andra straff för mängdbrott, kanske fotboja och liknande, för att minska trycket på Kriminalvården.

Dubbelbeläggning det nya normala

I dag är dubbelbeläggning, två fångar i samma cell, vanligt på Kumla. Hur ser du på det?

– Jag var skeptisk, tveksam i början och är det väl egentligen fortfarande. Ungefär tre fjärdedelar av de intagna på Kumla bor två i varje cell just nu. Vi har tvingats acceptera det, helt enkelt för att vi annars inte skulle kunna hantera det ökande antalet fängelsedömda. Än så länge har det fungerat riktigt bra. Det tror jag kommer göra att politiken kommer se det som normen. Det blir ju billigare.

Finns det problem?

– Speciellt många intagna är oroade, Det handlar om en konkret dödsskräck.  En del fångar är helt enkelt rädda för att bli mördade av sin cellkompis. Man är ju inlåsta tillsammans under en stor del av dygnet. Särskilt oroade är man när fångar förflyttas eller friges, när man får en ny cellkompis. Men än så länge har det gått bra. Inget sådant har hänt.

Jobbar som specialist

Kenneth Gustavsson är 67 år. Han är fortfarande anställd inom Kriminalvården, som expert på Utvecklings – och kapacitetssektionen.

– Men jag jobbar till största delen hemifrån. Jag reser en hel del. Snart ska jag åka till Österåkersanstalten.

Han började som helt vanlig kriminalvårdare, det som lite slängigt ibland kallas plit. Han blev sedan arbetsledare och chef för G-huset och sedermera det anrika H-huset, som alltså nu ersatts med två nya hus. År 2000 blev han ställföreträdande anstaltschef.  2007 tog han över som anstaltschef och innehade posten till 2019.