Spökvarning på Cirkus
Historien handlar om popsångaren Dante (Måns Zelmerlöw) som stressad av grammofonbolagets och flickvännens krav behöver lugn och ro för att göra klart sitt nya album. Aningslöst låter han sig lockas till slottet Bränningehus som bebos av spöksystrarna Giljotina (Lena Philipsson) och Salmonella (Sussie Eriksson ).
De går igen på slottet sedan de fått sina hjärtan krossade av Dantes förfader för två hundra år sedan. Nu är de ute efter hämnd. Den ende levande på slottet är den 239-årige betjänten Bernhard, spelad av Loa Falkman.
I ursprungsföreställningarna 1981 spelade Björn Skifs huvudrollen som Dante, nu är det Måns Zelmerlöw. Det är inte bra. Zelmerlöws utstrålning räcker inte och han är för tunn för rollen. Det är nämast obegripligt varför hans Dante har några fans överhuvudtaget.
Giljotina (Lena Philipsson), en 239-årige betjänten Bernhard (Loa Falkman) och Salmonella (Sussie Eriksson). Foto: Peter KnutsonLena Philipsson och Sussie Eriksson som de mordiska spökena Giljotina och Salmonella är bra. Lena Philipsson är den snipigt sura systern som är besatt av hämnd och hon har musikalens enda riktiga musikalnummer i "Hon är jag".
Loa Falkman, är underutnyttjad som betjänten Bernhard, han har två sångnummer: ”Balladen om Bränningehus” och "Brottarlång tango" – ingen är särskilt bra.
Giljotina och Salmonella som unga levande spelas av Marit Eriksson och Liza Sandberg. Båda gör vad de skall, men det hjälper inte. Artisterna sliter med för dåligt material. Det händer liksom aldrig något trots att regissören Pernilla Skifs gör det bästa av materialet med fyndiga dansnummer, imponerande scenografi och många specialeffekter som dock inte för handligen framåt eller betyder något för helheten.
Ensemblen med sina mycket professionella dansare och sångare är föreställningens behållning.
Efter premiären har man försökt att korta ned och täta till föreställningen, men det är inte tillräckligt. Första akten är seg och pratig, andra akten öppnar med ”Fångad i en dröm” den låt som var Sveriges tävlingsbidrag i Eurovisonsshlagerfinalen 1981 där den blev tia. Den är inte dålig, men ingen musikallåt – ett problem som vidlåder de flesta av numren.
Det gick inte att upprepa succén efter drygt 30 år. Tiden har rusat förbi ”Spök” som aldrig får upp farten därför att den tyngs av alltför många svaga sångnummer. Frågan är om inte den här gengångaren borde fått vila i frid, men nu spelas den till 14 december.
Scen: Cirkus, Stockholm Musikal: Spök Regi: Pernilla Skifs Originalidé och musik: Björn Skifs och Bengt Palmers Sångtexter: Bosse Carlgren Dialog: Calle Norlén, Pernilla Skifs, Björn Skifs och Bengt Palmers Scenografi: Bengt Fröderberg Koreografi: Roine Söderlundh Kostym och specialeffektmask: Oliver Skifs I rollerna: Måns Zelmerlöw, Loa Falkman, Lena Philipsson, Sussie Eriksson, Marit Eriksson, Liza Sandberg, Ulrika Ånäs Ensemble: Niclas Gullberg, Jennie Larsson, Ulrika Ånäs, Patrik Riber, Zain Ribes Odelstål, Frank Sehlstedt, Anne Sjöbakken Fleiner, Anna Ståhl, Jonas Wåhlin Speltid ca 2 tim. 45 min.
