
Skrovliga tusenåriga stenar, ärgade med räfflor och lavar. Stela anletsdrag, men ändå personligheter.
De står inte här av en slump, de har medvetet intagit platsen. Så långt tillbaka att det nästan svindlar restes de med största möda av våra föregångare på orten. Grupperades i ringar som vaktposter på ett gravfält.
Domarring står det på skylten från vägen mellan Hallsberg och Sannahed. Norrby stenar heter platsen, en lättillgänglig glipa i historien.
Jag slå mig ner på en lagom sten. Det svirrar i luften av kryp. Bakom mig hörs passerande bilar, neråt slätten matar en rykande skördetröska i sig grödan och ännu längre bort swishar ett tåg förbi.
Jag betraktar stenarna och grips av ett lugn. De står där så självklara, som tunga länkar till urgamla tider då människorna inte hade en susning om dagens framfart. De är oberörda.
Vinden drar i aspen, en nyponbuske larmar rött, min skugga faller mellan stenarna. Jag är en domare mitt i ringen. Vem kommer döma mig när jag blivit sten?

Sydnärkenytts vänner:
Hjälp oss göra nyheter 365 dagar om året!