Mycket går framåt, men våra språkkunskaper går bakåt

Jag gillar att läsa. 

Såväl tidningar som böcker. Ett plus med att vädret varit så tveksamt som under juli är att det lockar till mer läsande. Alltid nåt. Ty, jag har många böcker att läsa ikapp och sanningen är att jag inte längre har full koll på vilka böcker jag läst och inte av de som står i bokhyllan. 

Eller ligger på nån bänk, alla får inte plats i hyllorna längre. 

En författare vars böcker jag ofta läser är Björn Hellberg. Han är inte felfri, men han skriver spännande och spänstigt och underhållande. Han har även ett språk i sina böcker som innefattar ord jag då och då inte känner igen. 

Detta är dock inte enbart Björn Hellberg förunnat. Utan faktumet får gälla nästan jämt när en bok är skriven av någon ur den äldre generationen. Hellberg är född 1944, så han får räknas dit. 

I nuläget läser jag en bok som heter “Älskade fotboll, ångestfyllda njutning”. Den är skriven av Fredrik Ohlsson. (inköpt för 2 kr vid Kumla bibliotek!). Ohlsson är född 1931, teaterman och skådespelare, och sedan över 50 år gift med Siw Malmkvist, och ej så oviktigt i sammanhanget stor fantast av Örgryte IS.

Alla fall, språket i boken är som att slungas in i en annan värld. “Katalogaria”, “Hurusom”, “Esomoftast”, “Städslade", “Beråd”. Dessa är bara några av de ord som används i första kapitlet. 

Nu hävdar jag inte att denne Ohlsson, även om han med all säkerhet var en utomordentlig yrkesman inom sitt gebit, var någon enastående skribent i jämförelse med andra och en språkfylld variation av ord är bara ett av många knep för att förgylla en text. 

Men ändock, jag kan inte undgå att fastna för hur mycket språket försämrats. Eller försämrats är kanske fel ord, men slutat att utvecklas och glömmas bort är definitivt ett rättmätigt konstaterande. 

Beror det på att den kunskapsbank av ord som finns att tillgå idag är sämre än förr. Eller bara annorlunda?

Självklart har även ord tillkommit som används i texter idag som inte existerade förr. Men utan att ha sökt någon statistik eller forskning i ämnet så måste jag säga att min känsla är att kunskapen om ord om dess betydelse var överlägsen ett par generationer bak i tiden mot nutid. 

Med detta sagt, det betyder inte att texter är per automatik mer underhållande att läsa enbart för att ordvariationen är större. Det finns så mycket mer att ta hänsyn till än konsten att inkludera och bemästra “svåra” ord. 

Ett tag var jag inne på att utvidga mitt eget skrivande genom att så fort jag såg ett för mig främmande ord nånstans skrev jag upp det på telefonen och sparade. En titt där nu visar ord som “Aversion”, “”Ampra", “Predestinerad” och “Ehuru”. 

Jag slutade dock med detta efter en tid. Även om det kunde kännas tillfredställande att klämma in ett fräckt ord i texter ibland så kändes det inte riktigt som jag. Förhoppningsvis duger mitt skrivande ändå. 

Likväl som jag kan känna mig underlägsen övre generationer i språkförståelse och kunskap så ska sägas att jag känner mig överlägsen yngre generationer. Utan att gå in på för konkreta exempel så har jag ibland märkt att de förstår inte en del ord som för mig är självklara. 

Beror detta på att språket/förståelsen försämrats ytterligare? Eller att det bara utvecklats åt ett annat håll? Förmodligen både och.

Min perception är dock endast min och inte något facit.