Sommaren försvann med barnen från Ukraina

Årets sommar blev kort. Kanske den kortaste jag nånsin upplevt. Efter en strålande juni tog det tvärstopp när juli tog över och augusti har fortsatt i samma spår med regn, regn och åter regn. 

I närheten av mitt boende har det varit livat på gården. Ett gäng ukrainska barn bodde där och de var alltid utomhus och lekte. Ibland gick jag dit och var med och spelade fotboll och ibland tog jag med dem ut på aktiviteter. Vi åkte och badade, var på speedway och testade att spela discgolf i Kumlasjön, bland annat.

Jag blev alltid glad av att se dem. Det räckte med en blick över gatan för att se att de var där för att jag skulle känna mig lugn. Inte alltid behövde jag gå dit. 

Men plötsligt en dag var de borta. 

Jag trodde att de åkt iväg på kollo och skulle komma åter. Men dagarna blev till veckor och jag började förstå att de lämnat för gott. Idag fick jag det bekräftat, deras familjer har rest tillbaka till Ukraina. 

Även en annan familj jag hade lite kontakt med reste tillbaka till Ukraina. Det var dock “redan” för ett par månader sen. Jag upplevde hur mamman blev allt dystrare och inbunden här, hon våndades över framtiden trots att hon flytt kriget. 

Eller brist på framtid är mer passande uttryckt. 

För att komma in i ett samhälle är språket A och O. Men deras rätt till utbildning har varit minimal. De har efter de kom hit inte haft rätt till SFI eller annan utbildning på komvux. Mamman, som reste hem med sin son, berättade för mig hur hon flera gånger fick läsa om samma nybörjarkurs i svenska, i brist på annat. 

Alltfler ukrainare reser tillbaka till sitt land. Det krig i landet som många trodde skulle innebära en promenadseger för Ryssland har utvecklats till ett utdraget stridande i östra delen av Ukraina. 

De som åker tillbaka bosätter sig i västra Ukraina eller i mitten av landet.  

En familj jag känner är alla fall kvar. Kvinnan och mannen bor i en lägenhet med kvinnans mamma i Kumla. Kvinnan har fått jobb på ett hunddagis. Jag la in ett gott ord för henne och hon klarar sig utmärkt än så länge. Mannen vill också börja jobba, men har inte hittat något än. De saknar såklart mycket med sitt hemland, men trivs också i Sverige och börjar stadga sig alltmer. Vår vänskap glädjer mig. 

På ett sätt känns det bra när jag tänker på de som åkt hem. Det är ju trots allt i Ukraina de hör hemma. Men jag ska inte sticka under stol med att jag känner stor saknad och tomhet över barnen som alltid var ute och lekte försvann i juli. 

Det känns som att de tog solen och sommaren med sig.