Vänner som vuxit

Jag har tre trogna vänner som jag umgås mycket med, särskilt nu på sommaren.

De är mycket förstående vänner även om vi inte säger så mycket till varandra. De tolererar mig och jag dem.

De kan fälla en kommentar med en svepande gest och jag kan för min del kasta ett kritiskt öga när de överdriver.

Ibland känner jag mig som en far för dem. Å andra sidan kan de numera betrakta mig som en pyssling. De har helt enkelt vuxit mig över huvudet.

Den första vännen jag planterade var den flikbladiga lönnen. Möjligen en silverlönn. Dess blad är något alldeles extra, flikarna så spröda. Den är nu högst bland oss vänner där den fladdrar med sitt täta men jämväl luftiga lövverk i sommarvinden.

Men det höll på att gå helt åt skogen.

Som ung växte visserligen den lilla lönnen alldeles utmärkt men i de tidiga tonåren visade sig en personlighetsklyvning – stammen delade sig i två och började växa snett.

Jag har hört att sånt kan hända i de bästa familjer.

Jag var villrådig. Jag hade ju satsat på min vän som ett framtida vårdträd men nu var det kris.

Till slut greppade jag spaden, svalde förtreten och grävde upp den flikiga svikaren. På en undanskymd plats grävde jag ner den igen. Den fick klara sig bäst den ville, bara jag slapp se den.

Men den fick sin revansch, det tog tid men den strävade på, rätade upp sig och intar nu sin plats i bakgrunden med susande lugn och imponerande självklarhet.

Även vår snälle granne får äran att räfsa ihop de snygga löven.

Som ersättare gjorde nu blodhäggen entré, en rackare som utmärkte sig med att inte bara växa snabbt utan även vara den som först av alla i trädgården sprack ut med löv (rödtonade) samt presenterade fina små skära blommor. Här hade vi fått en vän som omedelbart visade sig från sin bästa sida.

Man kan önska sig flera sådana.

Den blodiga häggen (Prunus padus ’Colorata’) har fortsatt att glädja mig år efter år och växer nu högre än huset. Den har dock knepiga sidor. Dess grenar kan växa kors och tvärs, plötsligt peka uppåt i 90 graders vinkel. Den bildar ett lövverk som är i tätaste laget, skapar för mycket skugga men verkar å andra sidan vara perfekt för barnfamiljer bland såväl småfågel som feta duvor.

Mellan kutter och kvitter ser jag ibland kritiskt på vissa grenar som borde kapas. Utan att säga det högt funderar jag på att tillkalla en arborist.

Min tredje vän är den tystlåtna katsuran. Med en närmast aristokratisk uppsyn fladdrar dess hjärtformade löv för minsta pust. Dess stam har blivit grov och delat sig i flera men rak är den och stadig. Som den mäktiga katsura jag första gången upptäckte och fascinerades av i Kinaparken utanför Askersund. Jag ville ha en likadan!

Det tog tid och jag fick nöja mig med en ömklig liten buske som trädgårdsmästare Karlsson i Östansjö rotade fram med generös rabatt. Men den var äkta och katsurabusken gick att stamma till det ståtliga harmoniska träd den är idag.

Den susar fint och om hösten bjuder den sina vänner på en färgmättad maskerad.