Filmen finns tillgänglig via streamingtjänsten Netflix.

Wolves at the Door
Skräck, USA, 2016
Regi: John R. Leonetti
Medverkande: Katie Cassidy, Elizabeth Henstridge, Adam Campbell m.fl.
Längd: 73 minuter

Höjden av smaklöshet

Fyra nära vänner samlas under ett och samma tak i Los Angeles för att umgås. Året är 1969 och tiden kallas glatt för ”the Summer of Love”, initierat redan två år tidigare av hippierevolutionen. Den lediga och kärleksfulla känslan kommer dock av sig tvärt då ett gäng galningar samlas utanför de fyra vännernas hus, redo att vända deras värld upp och ner …

Regissören John R. Leonetti, till vardags även filmfotograf, fick sig en ordentligt lyckträff när han gjorde Annabelle år 2014. Skräckfilmen om den mordlystna demondockan drog in en hel drös med pengar och uppföljaren Annabelle: Creation (2017), regisserad av svenska David F. Sandberg, gick även den bra på bio.

Själv tyckte jag att Annebelle vara en högst medioker och tråkig liten sak. Inte heller var jag särskilt imponerad över John R. Leonettis tidigare verk som regissör vilka involverar synnerligen usla Mortal Kombat: Annihilation (1997) och direkt-på-video uppföljaren The Butterfly Effect 2 (2006).

Cheferna på filmbolagen verkar dock ha sett någon slags potential hos Leonetti att dra in mer pengar och slängde därför till honom ytterligare en skräckis. Förmodligen hoppades de på ytterligare en kassasuccé. Istället fick de en riktigt soppa att städa upp efter.

Wolves at the Door baseras på verkliga händelser. Närmare bestämt på de besinningslös mord som sektledaren Charles Manson beordrade sin så kallade ”familj” att genomföra under sommaren 1969. Mest kända blev gärningsmännen för slakten på gravida skådespelerskan Sharon Tate, hustru till regissören Roman Polanski, och hennes tre vänner. 

Vi snackar alltså riktigt tunga grejer här. Ni vet, sådana där nattsvarta saker som kräver sin man vid rodret. En riktigt tungviktare som klarar av den svåra balansgången. Hur man då kom och tänka på John R. Leonetti är för mig en av nutidens största gåtor.

Resultatet är både djävulskt smaklöst och gruvligt usel. Leonetti saknar någon som helst finkänslighet för det allvarliga ämnet och filmen ter sig som hån mot de verkliga offren. Man trivialiserar det hela till en sådan grad att jag som åskådare blir fly förbannad. 

Att omvandla Charles Mansons och kompanis grymma handlingar till en simpel slasher utan ton och takt är rentav jävla respektlöst. Leonetti har ingen koll på någonting. Faktum är att han framstår som en riktigt tölpaktig regissör.

Någonstans i produktionen borde man tänkt till och dragit i bromsarna. Förslagsvis redan på manusstadiet. Materialet håller inte. Hur man kunde tycka att det var en bra idé att göra en förenklad skräckfilm av det hela övergår mitt förstånd. 

En allvarligt dramathriller som på ett respektfullt och realistiskt sätt skildrar Charles Mansons brott - absolut, det skulle säkert fungera bra. Kanske med David Fincher eller Cary Fukunaga, båda mycket kompetenta kreativa krafter, bakom kameran. Två regissörer som har koll på hur man bäst rör sig kring känsliga ämnen. 

Här har man istället skalat av den komplicerade historien ner till bara skallrande benknotor. Det finns ingen hud, inget kött, inget innanmäte. Bara ett renskrapat skelett.

Leonetti målar upp Charles Manson (som för det första inte var med vid just dess mord utan ”bara” beordrade dem) som en slags skurk a la Michael Myers eller Jason Voorhees. En stor och biffig ond kraft som slår ihjäl folk med släggor. Han lunkar lojt fram och tillbaka i mörkret men hinner ändå alltid ikapp sina offer.

Mansons familj av kvinnor i sin tur fungerar likt stela och anonyma skyltdockor, hotfullt poserande i motljus och mörka korridorer, utan avsedd effekt. Filmens huvudpersoner, de fyra mordoffren, springer runt som förvirrade tonåringar i valfri slasherfilm från 80-talet. Allt känns bara så fel!

Rent tekniskt sett är Wolves at the Door också riktigt dålig. Handlingen kryper fram i snigelfart. Långa stunder händer det ingenting, och menar jag verkligen ingenting. Folk stirrar ut genom fönster, promenerar runt i trädgårdar eller bara sitter och hänger. Det kommer aldrig igång.

Trots sin korta längd (73 minuter är i princip nästan inte en långfilm) är det så utdraget att det börjar krypa i kroppen. Mängder av ”stilistiska” kameraåkningar staplas på varandra utan att tillföra något.  Skådespeleriet fungerar inte alls. 

Klippningen är seg och det känns som om mycket av det som filmats hamnat på klippbordet. Att man i efterproduktionen upptäckt att filmen inte fungerar och så har man försökt rädda det så gott det går, till ingen nytta. Det här går nämligen inte att rädda över huvud taget. 

Wolves at the Door är en alltigenom misslyckad film. Den är både smaklös och tondöv och oerhört korkad. Dessutom lyckas den med bedriften att spotta Charles Mansons offer och deras efterlevande i ansiktet; de förtjänar mer än att skildras som billigt kanonfoder i en usel skräckfilm. Ju mer jag tänker på det desto argare blir jag. Till John R. Leonetti har jag bara en sak att säga: skämmes tammefan!